Hejdå rå!

Nä. Nu slutar jag blogga ett tag. Det är en månad kvar på mammaledigheten och det är dags att ta en datorpaus innan helvetet brakar lös på allvar och jag kommer att sitta och skärmstirra åtta timmar per dag. Nu ska jag ägna en månad åt att fundera på vad en redaktionschef gör – måste jag uppgradera garderoben, kan jag fortfarande bli packad på personalfesten, är det bra kanske att sänka rösten en oktav och höja några dB, och innebär detta att jag inte får gråta på jobbet längre?

Och så måste jag sniffa på Harry , för snart kommer han att lukta kommunalt dagis, dvs en blandning mellan härsket smör och grusdamm.

Undrar om man kan sova ikapp i förväg? För då ska jag göra det.

Tjing!

Säkra vårtecken

Våren har kommit till villaområdet och plötsligt hör jag det där härliga fotboll-mot-grus-ljudet överallt. Men det överglänses av det säkraste vårtecknet av alla i Örgryte, Sverige (fulsidan, visserligen, men i alla fall): vita omärkta skåpbilar, det rytmiska ljudet av spikpistoler, skruvdragare och gireringssågar, ackompanjerat av polskt babbel kl 8 på morgonen. Och så lukten av billiga cigg. Fint det.

Är de inte lite lika?

Framtida bevingade ord

Alexander Sobestiansky på Livsmedelsverket blir uppringd av GP som testat sex olika sorters smördeg och upptäckt att ingen av dessa innehåller smör. Detta får Alexander Sobestiansky (underbart namn, för övrigt) att rynka på näsan och ändra i reglerna så att det ska bli obligatoriskt att ha smör i smördeg. Kan man ju hålla med om. Eller som Alexander säger:

"Att alla gör fel, betyder inte att det blir rätt."

Bra att komma ihåg, så här i melodifestivalstider om inte annat.

Varför? Därför.

En av mina favoritsysselsättningar när jag inte vill vara ansvarsfull morsa, Provider of Food, Love, and Comfort eller när jag sett ikapp alla American Idol-avsnitt, är att låtsas att jag inte har nåt att göra och kasta mig huvudlöst ut i bloggvärlden och utan livlina gräva mig djupare ned i dyngstacken/diamantgruvan genom att klicka på länkar och kommentarer. Jag brukar börja med Tyskungen, 30+ eller Prankmonkey eftersom jag hyser en kittlande och skräckblandad respekt för deras hjärnor. Och för att de drar till sig rätt intressant folk (tolka ordet "intressant" som ni vill, allt ryms.)

Å så klicketiklick å tjoho å vips så kan man hamna vart som helst. Men på senare tid landar jag alltid på en och samma blogg till slut: Tidningen Varför. Jag vet inte vem hon/dom är (jag tror att de är en hon) men jag hoppas att jag känner henne/dem. Gör jag inte det, vill jag att vi ska bli bästisar. Läs detta lysande inlägg om mediemorsor med vardagskaos som signum.

Notera också den subtila kryss-i-undersökningen till höger.

Och Kicki! Jag skulle ha deltagit i din tävling om favoritbloggar med detta tips, men jag hann inte innan deadline. Synd, för det var fint smink i pris som jag kanske skulle ha hunnit använda nån gång. När jag slutat blogga och börjat jobba i april.

Nu får det vara slut på letandet

Allvarligt talat – vad är det med ungar och nycklar? I fredags försnillade Harry bilnycklarna två gånger, först en gång så att jag kom för sent till min Ikea-dejt, sen en gång till inne på Jysk. Han hade pillat in dom under kassadisken, i en låda där. Tre personal och jag letade i en halvtimma. Harry låtsades som ingenting. Sen hittade jag extranycklarna i en otömd skurhink hemma. Och i lördags inträffade total kaos när jag skulle köra ungarna på kalas på Åbybadet och Harry lyckats försnilla nycklarna igen. Vi hittade dem inte förrän på söndagsmorgonen, bakom en låda under en hylla. Varför? Dags att köpa en sån där töntnyckelknippa som man kan vissla på, en sån där som var poppis för 15 år sen. "Klassisk keyfinder" heter de numera. 69 spänn på Netonnet känns om en klart prisvärd investering.

Dum idé?

Det regnar. Jag och Harry hade tänkt gå 8 km Bohusled. Nu står vi mitt ute i skogen i Gunnebo nedanför en brant och isig stenstig. Undrar om det här går med barnvagn? Och vad gör jag annars, så här en mil hemifrån?

En något mer livsavgörande form av Gömma Nyckel

Vi är på Jysk Backaplan och Harry har gömt mina bilnycklar nånstans i butiken. Min mobil funkar nog nån timme till. Så här är jag då, ett tag till, så att ni vet. 

Jeopardy-flashback

Just nu deltar jag i en frågesporttävling med jobbet på sajten vetgirig.nu. Det är nåt slags intrikat seriesystem som liknar allsvenskan, och tre dagar i veckan är det match.  Jag har just spelat min för dagen och har en puls på 280. Klarade alla rätt och vann mot Janne, som om det här var fotboll, hade varit typ Kalmar FF. Jag är mer Helsingborg. Men jag hade en bra matchdag i dag och leder tillfälligt.

Dessvärre vet jag att jag snart kommer att bli Ljungskile. Jag har nämligen helt usla tävlingsnerver, som tillsammans med en hyfsad allmänbildning i vanliga fall håller mig nånstans strax över mittenskiktet i alla tävlingar. Alla tror att jag har potential, men sen får jag hybris och faller som en sten rätt ner i Superettan.

Ta bara min Jeopardy-upplevelse.

Jag tillhörde den första kullen Jeopardyspelare, då när alla såg och alla satt i soffan och kunde alla svar. Jag kommer inte ihåg varför jag ringde in och anmälde mig, jag tror att det kan ha att göra med att jag kände mig oövervinnlig efter att ha fått 1,9 på högskoleprovet. Och att en jobbig tjej i min klass som trodde att hon var smartare tänkte försöka komma med.

I vilket fall. Jag s-e-g-l-a-d-e genom uttagningarna. Jag var snygg i rutan, charmig, till och med lite fräck, smart som en Nobelpristagare, snabb, hade snygga kavajer med axelvaddar (detta var -92 tror jag, kanske -93) och vips var jag i Stockholm för tv-inspelning.

Alla avsnitt skulle spelas in under en och samma dag, och kvällen innan var det genrep. Och jävlar vad jag satte mig i respekt. Det viskades i korridorerna. Du kommer att ta hem allt, sa producenten. Jag gick och lade mig på kvällen med drömmar om den där chartern man kunde vinna.

Men ni förstår ju hur det gick. När det var min tur att spela var jag så nervös att jag nästan nästan kissade på mig och väl i sändning så stod det helt still. På den ytterst plågsamma videoinspelningen står jag och ser lite skelögd och överklasskorkad ut och svarar i princip genomgående goddag yxskaft. Till vänster om mig hade jag en kalenderbitare från Uddevalla och till höger en forskare i teknisk fysik och de gick inte varligt fram. Den lilla summa jag hade lyckats skrapa ihop förlorade jag på en vad-det-nu-hette-fråga när man får satsa pengar och svara själv. Ironiskt nog var frågan "Ett finare ord för att numrera sidor", vilket jag inte kunde då, för 17 år sedan, men numera använder varje dag. Paginering. Jodå, jag vet det nu.

Jag kom sist, naturligtvis. Visste inte att fallandesjuka och epilepsi var samma sak i sista frågan, då när man skriver på skärmen, och vann ingen charter. Däremot en helg på hotell i Lund. Och insikten om att kunskapstävlingar, de passar bättre hemma i vardagsrummet.

Vad vi egentligen tycker

Min gamla kursare Stefan Sunnerdahl är inte bara redaktör för den eminenta boken Byt namn!. Han är också från Vänersborg och fick mig att skratta kaffe ur näsan alldeles nyss när jag loggade in på FB:

I dag ska vi spela in I Rosens Namn 2 här hemma

Kungen och jag

Svensk media och folk i allmänhet ojar sig över Kungens och Drottningens dyslektiska oförberedda innantill-läsning i infovideon om förlovningen. Jodå, jag fick också plocka fram skämskudden redan efter ett par sekunder. 

Men. Jag tycker till skillnad från många att Kungens prestation var över all förväntan. Jag har nämligen tillbringat en timme på tu man hand med Kungen och let me tell you: det han fick ur sig i går var ett rinnande vatten jämfört med det bubbel-babbel som jag har på band från min Kungaintervju.

Det här var för  tre år sen och jag var utsänd för att prata båtar med Kungen. Han har ju några stycken. (Jag satt förresten i den stolen som Kungen satt i i klippet, eller en likadan i alla fall, och sa inte "Du" en enda gång, eftersom ni undrar.) Jag är inte en helskarp intervjuare för jag brukar fransa ut i kanterna och ha svårt att komma tillbaka till mitten, men den här gången så var ju ämnet tydligt, tiden begränsad och frågorna faxade i förväg, så det fanns alla förutsättningar för ett stringent samtal om en enda sak.

Men nä.

Kungen var skitsnygg och på sprudlande humör och inledde med en anekdot från Kenya, där han varit på statsbesök och deltagit i nån slags regellös stockseglingstävling med infödingar. Total förvirring från början till slut. Inte bara i tävlingen, utan i berättandet. Jag fattade aldrig poängen, medan Kungen satt och skrockade i soffan och berättade som om jag hade varit med på plats, kände till allt om Le Mans-starter, trimaraner och spanska kronprinsars segelintresse. Vilket jag kanske borde ha gjort. Ganska snart blev det uppenbart att Kungen var van vid att folk redan vet allt om honom – det blir väl så antar jag. Och visst fan var jag påläst. Jag kunde allt om torpedbåtar och Rivatyper, hur lång Kungens Fairline är och hur gammal Kungen var när han fick provratta räddningskryssaren Grängesberg för första gången.

Men vad hjälper det, när intervjupersonen i fråga inte talar i hela meningar? När han hoppar mellan statsbesök, semesterresor och europeiska tronföljare? När han pratar så oartikulerat och snabbt att inte ens bandspelaren hänger med? När jag försöker flika in följdfrågor för att få lite kött på benen och Kungen bara stirrar på mig med uppspärrade ögon som om jag varit naken så fort han får en fråga han inte omedelbart kan svara på?

Så fort jag kom ut på borggården (efter en liten misstänkt-bomb-incident i säkerhetskontrollen) i vintermörkret, satte jag genast på bandspelaren för att kolla vad jag hade med mig hem. Ljudet var så där. Genom bruset och ekandet hördes Kungens skrockande och hans sche-ljud och mina forcerade fniss och jag förstod att jag hade ett tungt efterarbete framför mig.

Och mycket riktigt. Jag satt i två dagar och transkriberade bandet. Grät lite, har jag för mig. Sen fick jag förhandla med min journalistiska etik i ytterligare två dagar. För hur mycket får man egentligen redigera en människa? Hur gör man när "ordagrann återgivning" är helt opublicerbart?

Det blev en artikel i alla fall. Inte den bästa jag gjort, men det absolut mest researchade, googlade och dubbelkollade. Godkänd av kungahuset, efter att jag tog bort en liten passus om att Kungen brukar strunta i flytväst. Och med mycket bilder. Att bilder säger mer än tusen ord ... pja ... låt oss säga "schälvfallet".

Weapon of choice: papper

Renoveringsmatchen mellan oss och Badrumsmannen går vidare. Jag ligger lågt med det jag vet om honom så länge, vi skippar utpressning och går i stället på den officiella, rumsrena linjen och har skickat brev där vi reklamerar jobbet och bestrider fakturan. Badrumsmannen i sin tur svarade med att skriftligt informera om att indrivning av skuld kommer att ske.

Spännande va! Indrivning är ett väldigt basebollträ-doftande ord, och med tanke på de smått okontrollerade raseriutbrott som Badrumsmannen fått tidigare så hann jag föreställa mig både det ena (svartklädd man i trädgård i skymning) och det andra (bomb under bil) innan jag läste klart brevet och insåg att han också kör officiellt och rumsrent. Inkasso och kronofogdemyndighet.

Boring.

Jag får pigga upp mig med en bild. Männen på bilden har som vanligt inget med personerna i texten att göra.

Bad Babylarm

Harry vet inte om det, men han är just nu försedd med en stöldlarmad vara. Expediten på Babyhörnan i Göteborg tipsade. "Då tjuter det om han rymmer ut på parkeringen", sa hon. Praktisk människa. Men nog inte mamma själv.

Tillägg senare, efter att vi kommit hem:

Harry upptäckte ganska snart (och naturligtvis precis när jag stod och pratade med barnvagnsreparatören Ivan som ganska långrandigt förklarade hur fjädringen i ett framdäck på en Teutonia -07 funkar) att det pep rätt högt och roligt om han gick nära larmbågarna. Ettåringar gillar ju som bekant att åstadkomma ljud. Så det gjorde han tills en barsk dam ur personalen kom och plockade bort honom och undrade varför han hade en leksak innanför jackan. Det var lite svårt att förklara.

Förmiddags-faux pas?

Alldeles nyss stod jag ute på terrassen i snöyran och vickade barnvagn, iklädd enbart morgonrock och herr-crocs. Med bara, bleka, orakade ben och håret på huvet på ända. Jag misstänker starkt att det är förbjudet i den här delen av stan.

Vårdrapport

Väl på vårdcentralen behandlades jag ganska väl. Inga fördomar så vitt jag kunde märka. Men att ha med sig Harry brukar alltid hjälpa, alla sköterskor oooooade och ååååade medan han tultade omkring bland undersökningsrummen och plockade i papperskorgar (så vi har nog med oss några nya sköna bakterier hem också). Ella var också med eftersom hon lyckats dra på sig en hörselgångsinflammation sen i morses. Antibiotika blev det för hennes del och svalgprov, stick i fingret och 1 liter hostmedicin för min del. Sen tog det ett tag att få tag på Cocillanan, den var slut på fyra apotek. En litet tecken på hur sjukt Sverige är just nu. Och hur förtjust Sverige är i receptbelagda dås-medel.

Note to self: byt samtliga fonder till läkemedel och parkeringsbolag, där finns det pengar att tjäna.

Inget jobb, ingen vård

Jag har egentligen aldrig känt mig trakasserad. (Förutom när jag gjorde trailers på P3 och Pontus Enhörning slog mig hela tiden, men det är en helt annan historia.) Men just nu känner jag mig faktiskt lite utanför.

I två dagar har jag nämligen försökt få en akuttid på vårdcentralen. Jag vet att jag inte har nån infektion, jag är inte ute efter penicillin, jag vill bara ha en vanligt jäkla hostmedicinrecept så att jag – och alla andra – kan få sova lite. En rejäl klunk receptbelagt morfinderivat helt enkelt.

Men när jag ringer vårdcentralen möts jag av följande frågor:

1) "Har du feber?"

Nä, svarar jag sanningsenligt. Nu kan ju det beror på att jag knarkat Ipren i en vecka, men i alla fall.

2) "Jobbar du?"

Nä, svarar jag, också sanningsenligt. Jag är dum-ärlig jag. Och risken är ju att det står i nåt papper hon har att jag är mammaledig. Man vet aldrig.

Och se. Då får jag ingen tid. "Vi prioriterar infektioner och förvärvsarbetande", svarar den snorkiga sköterskan och ber mig ringa nästa dag. Vad hon säger är alltså att jag inte är lika viktig för att jag just nu inte bidrar till BNP så värst. Är det verkligen rättvist?

Nåväl. I dag har jag i alla fall fått en tid i eftermiddag. Så nu håller jag på att avmedicinera mig själv. Inget nässpray, inga Strepsils, inga Ipren, inget Bisolvon. När jag kommer dit ska jag vara s-j-u-k. Och jag ska slemhosta snorksköterskan rakt i ansiktet. Och jag ska avkräva vården åtminstone ett försäkerhetsskull-svalgprov och minst ett hostmedicinrecept. Annars kommer jag att bli våldsam. Återkommer i eftermiddag med händelseutvecklingsrapport.

How Godzilla got started

Jaktstart får plötsligt en helt ny innebörd

Skidskytte-VM är i gång och visst, jättekul med guldmedalj och femteplats men hörni, min idé om en skidskyttedokusåpa blir bara mer och mer aktuell. Pilcher springer runt och intrigerar i hotellkorridorerna, ryssarna hotar de svenska åkarna med maffian och Björn Ferry är skrämd till tystnad (Konstigt. Att han inte sa: "Akta er, min fru är superstark", då skulle ingen våga). 

Min analys: allt beror naturligtvis på att de ligger med varandra korsan och tvärsan. Allt är bara ett enda stort svartsjukedrama. Inte konstigt ryssarna dopar sig när det bara är norrmännen som får komma till. Och alla anklagelser, klart att det beror på att nån gjorde slut med nån och vänsterprasslade med nån annan. Vänta bara ska ni få se, snart talar de ut. Hos Dr Phil.

Hur många dagens rosé går det på en Barbie?

Tuff månad, februari. I kväll ska jag after worka på Lokal trots att det känns ekonomiskt obehagligt att kröka på kredit. Vilken tur då att det precis ringde en tant och ville Blocket-köpa barnens gamla Barbiedockor. 400 kronor in. Två lådor plastdetaljer ut.

Frågan är om det är moraliskt mer ok att kröka bort barnens leksakspengar. Ska fundera på det en liten stund.

The search goes on ...

Ha, ny info om badrumsmannen: Han betalar bara 4863 kronor i arbetsgivaravgift, vilket ungefär motsvarar en månadslön på 14600. Låter som en halvtid, tycker jag. Låter inte som att det täcker in hans färgstarka galleri av underhuggare. T ex de två fnissiga afrikanska praktikanterna, mohikanmannen från Makedonien eller den slöe låtsas-peruanen i vita loafers som stod på trappen och rökte i två dagar och enbart sa "Det går inte".

Heja svensk offentlighetsprincip! En av Håkans bästa kompisar, Johan, har förresten doktorerat i offentlighetsprincipen världen över och fått ett offentlighetsindex uppkallat efter sig: The Lidberg Index. På en skala från 0 till 10 får Sverige 8,2. Usa får 3,7.

The gloves are off

Badrumsfejden är ännu inte avgjord, förresten. Förutom att vi vill att badrumskillen ska sätta om all glasmosaik, eftersom ränderna i fixet syns igenom (rillning, heter det tydligen), så är en vägg sned, avloppet är inte ikopplat, handfatet och duschen läcker och silikonfogarna ser ut som om nån gjort dem med boxhandskar på.

Så vi betalar inte. Zeljko, som badrumskillen heter egentligen, tycker att det är, citat, oschysst. Och när vi gång på gång förklarar för honom att vi vill ha ett snyggt och funktionellt badrum och inte tänker betala förrän han har ordnat det, brukar han 1) slänga på luren i örat 2) önska Håkan olycka i livet 3) bli hotfull, hytta med fingret och vråla att han minsann kommer att se till att vi betalar innan tisdag eller 4) storma ut ur huset i affekt.

Nu skulle man kunna tro att vi lever i ständig skräck för repressalier här, med tanke på att Zeljko är en 42-årig serb som har våra nycklar och vet var vi bor. Eller att vi ringer några av våra Bandidos-kontakter och iscensätter en gammal hederlig Mexican shootout på Laboratoriegatan. En gång för alla, liksom.

Men jag har i stället ägnat mig åt grundlig journalistisk research nu på förmiddagen. Därför vet jag nu att Zeljkos firma har fyra betalningsförelägganden, att han och hans flickvän Wanja gick isär i februari förra året, att sonen Alexander, 18, bor hos pappa medan dottern Nathalie (som har 11 vänner på Facebook) fortfarande bor hos mamma. Hon är ju bara 14 ju. Vidare vet jag att Zeljko är konstintresserad och medlem av Serbiska föreningen i Göteborg samt ett tag efter skilsmässan var tvungen att bo i en kontorslokal i Partille, men att han ganska precis samtidigt som han trodde sig kunna casha in 125 000 på att renovera vårt badrum, köpte sig en ny lägenhet.

Vad Zeljko dessutom inte vet är att jag tänker ägna eftermiddagen åt att prata lite med ARN samt att Skatteverket, alldeles opåkallat, kopplade mig vidare till ett mystiskt hemligt telefonnummer där man kan göra en anonym anmälan om företag som misstänks undanhålla skatt och arbetsgivaravgifter. Han vet inte heller att allt det här roar mig enormt.

Äntligen!

På pizzeria Hörnan i Åmål heter min favoritpizza Sofia. Här ska jag stanna!

Vill jag åka hem?

Nä. Skulle vara för att slippa alla hjärndöda danskar i så fall. De har tagit över Branäs.

Arga Snickaren - då kommer alla känslorna på en och samma gång

När jag kollar på Arga Snickaren (eller ja, faktiskt till och med så fort jag tänker på honom, t ex just nu) får jag tårar i ögonen och vill krypa upp och gråta ut i hans famn. Jag är rätt säker på att han är Jesus. Han rycker ut, kliver in, styr upp, får gjort och under hela processen är han dessutom i kontakt med sina känslor, hela registret från blint befogat raseri till barnslig oförställd glädje och empati. En kille som både kan gråta och kakla, va, vilken grej. Plus att han är snygg när han snusar, vilket ytterst få män är. Hoppas att Kanal 5 inte schabblar bort honom i tablån utan fortsätter att ge honom schyssta programidéer. Jag tänker Fråga Olle eller Dr Phil, fast mer hantverkar-ish.

Men bäst i hela programmet är ändå den småländske platsansvarige lille Åsa-Nisse-lookaliken som bara ställer till det för sig hela tiden. Då vaknar moderskänslorna.

En liksom rund kartbok

Den här veckan har jag sålt en Barbievagn och en dunjacka på Blocket. Och köpt en bärstol så att Harry kan få uppleva fjällvärlden med lite fart i Branäs nästa vecka. I Branäs får man nämligen åka skidor med ettåring på ryggen, till skillnad från i Skistars system, eftersom Skistar är nya tidens Hitler-regim.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan om Blocket. Och att här är en kille som tagit fasta på att beskriva det han ska sälja väldigt tydligt.

(Snott från Kristoffer Appelquist, för övrigt)

I dag dyrkar vi

Lars Eric Rahm, dagisköansvarig på SDN Centrum i Göteborg. Vilken kille. Trots att han antagligen får 100 samtal om dagen från mammor med gråt, falsett och hot i rösten så har han varje gång jag ringt varit according to kommunallagen ut i fingerspetsarna. And then some. Tillmötesgående, smart och entusiastisk. Och nu har han dessutom fixat dagisplats åt Harry. Nyöppnat, nära och lite Reggio Emilia (som till skillnad från mycket annat dravvel inom barnpedagogiken faktiskt verkar logiskt och påtagligt utan att vara fascistiskt). Plus att man kan åka spårvagn därifrån raka vägen till mitt jobb. Nu ska vi promenixa dit, ta tiden och smyga lite i buskarna och kolla om personalen beter sig. 

Å hur ska jag klara mig utan denne lille då?

Kolla handlederna. Och tänderna. Svårt att toppa det med kundtidningar, men jag får försöka.

Final countdown i reafart

Jag har fått ett nytt jobb. Eller ja, nya uppgifter på mitt gamla jobb. Förutom att det ska bli förbannat jäkla skoj, så innebär detta också att den oändliga mammaledigheten, min sista, blev lite kortare. Så nu är det bara

61

dagar kvar.

Genast vaknade list- och organisationsdjävulen i mig. Jag hann inte mer än signera kontraktet förrän jag ordnade dagisplats och köpte kalender och boken "Familjens projektledare säger upp sig" (måste ju avveckla mig själv här hemma). En liten(?) del av mig har längtat efter det här avbockandet, så det var skönt att få en riktning att springa i.

Men sen gick det över igen. Tids nog kan jag ju få hålla på med det. I stället tog bullmorsa-generna över och jag tokbakade hela dagen i går, kanelbullar, barnens bröd, mitt bröd. Känner att jag nog kan bli lite jobbig att ha att göra med ett tag nu, på ett glad-golden-retriever-Duracell-kanin-vis.

Upprörd

Det jag lägger mest tid på i morgontidningen är födda- och döddaannonserna. Det är ju några år nu som man faktiskt känner folk i båda kategorierna. Så det gäller att lusläsa.

Men det slutar alltid med att jag blir förbannad på födda-annonserna. Förr satt det läs- och skrivkunnigt folk och korrade de där texterna, men nu när folk släpps lösa på internet slinker vad som helst igenom.

Allvarligt. Att få barn är stort, och folk klipper ju för farao ut de där annonserna och sätter upp dem på kylskåp och anslagstavlor – är det då för mycket begärt att föräldrarna KAN HANTERA SVENSKA???

Klassikern: Välkommen Kevin, Arvid, Moa och Alice lillebror. Hur många barn handlar det om här, egentligen? 4-5 stycken?

Och så detta jäkla acksangande (alltså otyget med accenter). Såg en gång en unge som döptes till Hélèné. En gång för alla: accenter är inte dekoration som man kan strössla med som man vill. De betyder nånting. Nånstans i Sverige tultar det omkring en liten unge (som förutom det faktum att hon kommer att få bokstavera sitt namn varenda dag i resten av sitt liv) som borde lystra när nån ropar Helläneee, inte annars.

Mest illa tycker jag om den desperata bokstaven tyst h. Tyst h är inget annat än en bögmarkör (Pehter, t ex. Sighsten? Va? Kan bara tolkas på ett sätt), så det ska man som föräldrar hålla tassarna borta från. Låt ungarna stoppa dit tysta h:n själva, när de blir 18 och börjar tvivla på sin sexuella läggning. Det blir inte finare om man döper sitt barn till Philiph. Dessutom blir det fel. Filif? Hur tänkte ni?

Så. Nu ska jag dricka förmiddagskaffe och skriva nån arg insändare, eller ringa och KLAGA. Och sedan ska jag ta på mig päls och gå ned på ICA Focus, kalla folk "unge man" och vara i vägen.

Vilse i pannkakan

Det här är ju min första mammaledighet i Göteborg – de andra två tillbringade jag i Stockholm, vilket innebär att jag kan alla huvudstadens promenad- och genvägar samt alla busslinjer från ingenstans tillbaka hem Karlbergsvägen.

I Göteborg är jag helt lost. Därför är det ren vardags-edge att dra i väg med barnvagnen. Man kan hamna precis vart som helst. Och eftersom Göteborg är lite mindre så tar det slut rätt fort och vips är man i en annan kommun. Särskilt om man som jag travar omkring i Delsjöområdet med iPoden på och lyssnar på halvtaskiga Åke Edvardson-romaner. Några kapitel och så vaknar man till och upptäcker att man inte alls är inne i skogen längre utan i Partille. Eller i Mölndal.

I dag ... jag vet inte hur det gick till men solen sken och jag hamnade ute på en sjö med tjockis och sen i nåt som hette Svejserdalen. Sedan följde jag skyltar som det faktiskt stod "centrum" på, men det visade sig vara Mölndals centrum, och inte ens folk som bor i Mölndal har fattat hur centrum hänger ihop i den stan. Så det blev väldigt fel. Vi fick ta en gungpaus på ett stängt dagis och sen gå och gå och gå tills HURRA, det dök upp spårvagnsspår och det var 4:ans spårvagn och den gick dit jag ville.

3 timmar tog det att hitta rätt. Jag ska inte säga att jag var rädd eller så, men nästa gång ska jag ha med mig karta.

Same, same, but different?

Tänk vad perspektivlöst: Ella glömde gympapåsen på bussen och har fått sig en liten åthutning för det. Länsförsäkringar tappade bort 95 000 kr och jag har inte ens ringt och klagat än.

Camorran och Hugh Hefner, har de fonder?

Jag pensionssparar. Intensivt. Det ger mig nån slags fånig trygghet att betala nu för att inte vara fattig sedan, och hittills har det också gått bra nog för att jag ska känna att det inte är trist och onödigt.

Tills i går. Då kom Länsförsäkringars årsbesked. De har varit givmilda annars, sådär så att jag nästan häpnat lite över hur bra det gått. Grejen är dessutom den att pengarna har ramlat in till Länsförsäkringar alldeles av sig själva, via jobbet och via lite extra avdrag direkt på lönen.

Redan i följebrevet började jag ana oråd. "Det viktiga är inte hur ditt pensionssparande utvecklas över ett enskilt år", påpekar Björn Schedwin, som tydligen är min områdeschef och som på bilden ser ut att vara cirka 25, med nyblekta slingor och en desperat önskan om att bli älskad i blicken.

Men jag vete fan hur det är med den kärleken, Björne. Eftersom du ägnat året åt att slarva bort ungefär 95 000 kronor för mig. Okej, felet är kanske lite mitt eftersom jag uppenbarligen satsat pengarna i Asiatiska och Europeiska Rövfonden, men du kunde ju ringt och varnat i alla fall.

Nä. Nu ska jag ringa Länsförsäkringar och göra som min storebrorsa gjorde för ett tag sen när det var fondval. Be att få pengarna placerade i enbart oetiska fonder. Porr, vapen, cigaretter, sprit, möjligen psykofarmaka och lite napoletansk sophämtning. Funkar garanterat i dåliga tider.

Det värsta med det här är antagligen att det är jag som inte fattat grejen.

I dag har Blondinbella haft ett viktigt frukostmöte. Kanske bäst för reklambranschen att vara lite vaksam för nu stormar hon in där också, den lilla bruna.

"ICA träffade mig och Peter (driver Bellme med mig) för att göra en intervju om marknadsföring på nätet, ICA-stig är lite uttjatat så de ville ha oss som inspiration, kul!"

Badrummet, sista kapitlet, hoppas jag

Affie, jag ska dra hela badrumsutvecklingen snart, lovar! Som en liten teaser kan jag ju berätta att i morgon ska besiktning ske av oberoende part, vilket är som rättegång, fast för hantverkare, om jag fattat saken rätt. Vi har alla fått en kallelse och det känns väldigt spännande. "Samling utanför fastigheten kl 9.00" stod det, det känns formellt och bra och förhoppningsvis kan vi nu få reda på varför Balkan-Soprano och hans anhang inte tycker att det är viktigt med raka väggar, fungerande avlopp, rätt fix och snygga fogar.

Men badrummet är väldigt snyggt! Om man inte kollar så noga.

Jodå, kommoden kom på plats, efter sju sorger och åtta bedrövelser och ganska många trasiga kakelplattor

Coolast av allt: två smarta handdukstorkspinnar (från Inredningsglas), till vänster. 

Saker jag lärde mig av mina barn i söndags

1. Om man har matat sin ettåring med blåbärspuré, och barnet sedan klämmer ett finger illa i tvättmaskinsgångjärnet, så ska man tvätta barnet ordentligt innan man åker till barnakuten.

2. Om ens tioåring säger att hon mår illa, ska man inte säga "lägg dig du i våra sängar".

3. Om samma tioåring sedan säger att hon fryser, ska man inte svepa in henne i ett dubbelsängstäcke och ett svindyrt ganska nytt överkast gjort av närmare 7 kvadratmeter otvättbart ylle.

4. Att försöka fånga kräks i händerna – ingen bra idé alls. Vad gör man sen, liksom?

5. Uppkräkta chicken fajitas-bitar försvinner inte om man tvättar dem i tvättmaskin. De blir bara renare.

Olika dagar, olika dofter

Fest luktar så gott. Andras parfym, feströkning och chèvre i ugn och sånt. 

Men det var i går. I dag har Harry dragit på sig nån hiskelig magsjuka, och vi snackar helt andra luktupplevelser. Min lilla goda unge som annars brukar dofta jordgubb och spa, luktar träsk därbak och aceton ur munnen. 

Bilder från brudar&bubbel-kvällen

Jag tror att det här kan bli ett återkommande koncept. Alla inbjudna hade med sig en flaska bubbel och en väninna, så det blev en bra mix med nytt och gammalt folk. 

Min kamera hade gått och gömt sig så det blev bara urdåliga mobilbilder. Men i alla fall:

Anna, gift med min kollega Niklas som bloggar här, Cissi, som är granne och kompis till Anna-Lena, och Christine, som driver yogastudio här.

Ulle, som bor i Åre men ska flytta till Örgryte snart, och Anna-Lena, som känner Håkan från förr och också är mamma till Ellas bästis Ella B.

Nånstans i början på 16 flaskor bubbel

Anna-Lena och Cissi

Min syster Tove och min svägerska Anna-Sara, som bloggar här

Min kompis Marie som också är från Trollhättan, och Cissi, som fick den längsta och krångligaste presentationen hela kvällen: "Är syster till Challe, som är kompis med Pernilla, som jag pluggade med på Lärarhögskolan. Och från Falkenberg." Fast det där sista fick vi sluta säga för det kändes inte riktigt, tyckte Cissi, som numera bor på Tjörn. Inte Orust, som jag säger eftersom jag har svårt att hålla isär vissa saker. 

Skitdåliga bilder. Och få. Jag hittade kameran längst ned i skötväskan förut i dag, trots att jag letat där 100 gånger. 

Gäddhäng och champagne

Jag har just nu en helt ljuvlig AW vid köksön med kanske 20 tjejer och jättemycket champagne. Mest omtalad är min gäddhängsservering. Väldigt bra för tricepsen att servera bubbel tvärsöver köksön i lite för höga klackar så att man är tvungen att böja sig under fläkten. Dessvärre har det inträffat några oj-jag-tappade-flaskan-rätt-ner-i-snittarna-incidenter, med champagnefontän som konsekvens, men va farao. Skoj blev det.

Nu köper vi oss ur finanskrisen

Jag tillbringade en timme på Media Markt i dag och roade mig att följa efter och tjuvlyssna på en kille som med sin treåriga dotter Lina som alibi brände barnbidraget like there was no tomorrow:

Vid dvd-boxarna:

"Kolla Lina, en dvd med Månbas Alpha! Vilken kvalitetsprodukt!"

Också vid dvd-boxarna:

"Kolla Lina, dom har en box med alla Alien-filmerna! Dom måste vi ha, va?!"

Vid en uppställd Wii-konsol, där Lina glatt försökte balansera Wii-ratten som en hatt på huvudet:

"Meeen vad duktig du är Lina! Du kan ju spela! Pappa köper en sån, ja, det gör jag, det blir ju jättebra! Lina, nu handlar pappa!

Som om Ken fått nog och gått loss med en kulspruta

Inte ens barnens ägodelar kommer undan dödsrensningen. I går grävde jag djupt i leksakslådor på vinden och bestämde mig för att snygga till alla rufsiga Barbies och Bratz som låg där.

Men hu vad jag ångrade mig. Vad är det för söndagssysselsättning för en vuxen människa – att sitta och trä på syntet&kardborre-kläder på könlös plast med getingmidja. Para ihop små pumps. Försöka förstå hur brudslöjan ska sitta (lyckades inte). Tyckte jag ens att det här var kul när jag var liten? Flera timmar tog det.

Fick i alla fall ihop 16 outfits till 16 dockor och radade upp dom på mattan för fotografering. Försökte komma på vad det påminde om, men gick bet tills jag stuvade ned dem i en låda i väntan på att nån flickmamma ska hitta det hela på Blocket:

En påfallande färgglad och paljettig massavrättning. 

Allvarligt. Det måste ha blivit nåt fel.

Mäns fascination för bröst. Tydligen nåt medfött.

Det finns inget bättre sätt att predika normalitetens lov än att ta med barnen till Valhalla, Göteborgs stora badhus. I omklädningsrummet vankar alla sorters tjej- och tantkroppar omkring. Valkar, bröst, oväntad kroppsbehåring, the works. Till slut är inte mycket värt att kommentera – inget sticker egentligen ut. Eftersom alla ser lite udda ut, blir alla normala, och det känns rätt schysst som alternativ till Bratz, Babsan och Britney Spears.

I går när vi var där blev det dessutom extra uppenbart hur långt från verkligheten förebildskropparna egentligen befinner sig. För ut ur bastun stegade nämligen en extremt långbent porrkropp. En tjej på kanske 25, airbrush-gyllenbrun, med långt blont hårsvall men i övrigt inte ett hårstrå nånstans, samt ett par magnifika tuttar som gjorde att hon såg ut lite som ett Times New Roman gement r i profil. Man ser inte såna så ofta på Valhalla, och visst fick hon  – och dom – lite uppmärksamhet. Oroväckande nog mest från omklädningsrummets ende person med snopp: Harry, som inte kunde sluta stirra.

Ta och kolla på lunchen och rapportera till mig!

Nu har jag haft min familj i över tio år. Och visst vet jag att Liv är vänsterhänt och äter bakvänt, dvs med gaffel i höger hand och kniv i vänster hand. Fel, alltså.

Men förra veckan upptäckte jag – efter alla dessa middagar tillsammans – att jag är den enda som håller rätt, dvs med gaffel i vänster hand och kniv i höger hand. Hur har jag kunnat missa det? Håkan äter bakvänt, Ella med. Trots att de är högerhänta.

Så nu är det jag som är bestickminoritet. Och jag undrar:

Hur blev det så här? Har matauktoriteterna slutat att bry sig om folk håller besticken i fel hand? Får barnen bara lära sig att äta med gaffel och lägger sen till kniven så småningom utan att byta grepp?

Och hur står det egentligen till vid svenska matbord? Har högergafflarna gått om och tagit över? Är det paradigmskifte på gång, ungefär som när Jan Boklöv började hoppa v-stil?

Och spelar det nån roll egentligen, så länge maten skyfflas in någorlunda snyggt?

Nu ryker Laholmskeramiken

Alla syskon och eventuella kusiner som läser detta: jag har lagt ut mormors gamla tiokoppars-keramikkaffeservis på Tradera nu. Den är jättehäftig, men jag dödsrensar ju som sagt så om nån av er vill ha den så får ni ge er in i budgivningen. Klicka på länken nedan:

Här säljer Sofia mormorsarvet

Trissa gärna upp priset så mycket ni kan även om ni inte är så värst intresserade. Lägger ni det vinnande budet så kan vi diskutera betalningen sen. Det hela kan eventuellt betalas i barnvaktstimmar. Typ nu på fredag.

Uppdatering 16:43: Jag fick dra tillbaka auktionen. Min syster tycker att jag är ondskefull och respektlös (typ) som säljer servisen så hon tar den OCH passar kidsen på fredag. 

Dödsrensar-dags!

Harry är hos farmor med sin pappa så jag har två dagar på mig att dödsrensa vinden. Dödsrensa, det är pappas uttryck – det är en sån där grundlig rensning och sortering av prylar att om man skulle råka gå och dö så blir dödsboet en piece of cake för de efterlevande.

Men det gäller att ha med sig dödsrensartanken hela tiden, så att man inte börjar tvivla och sparar konstiga saker ändå. Just nu bekymrar jag mig över ett peruanskt satsbord i inkamönstrat läder med  snirkliga ben som är så bisarrt att det kanske är riktigt snyggt. Eller rent skräp. Vad vet jag. Men om det ändå ska slängas när jag dött så kanske jag lika gärna kan slänga det nu?

Och alla dagböcker? Är det kanske bäst att slänga dem så att inget framtida barnbarn som avgudat mig i alla år sätter sig och läser och tappar tron på både mig och 1900-talet? Eller är det som att slänga hela sin personlighet i soptunnan?

Här är i alla fall dagens Blocket-annonser:

Antikt sminkbord

Helt omodern osäljbar syskonsits till helt omodern Emmaljunga-barnvagn

Tillägg kl 16:17: Sminkbordet och nattygsbordet är redan sålda. 2 1/2 timma tog det. Här går det undan... Ska jag lägga ut det peruanska bordet också kanske?

Skrattar vi åt det här om 18 år också?

Instant kändis

Och tja, vill man pigga upp sig ytterligare kan man ju lägga lite tid på PhotoFunia.

Har man vunnit Publishingpriset så ska det talas om för heeela världen

Harry, Warhol-style

Sofia och Clara, billboard-varianten, very Benetton.

Håkans förra tjej. Skitjobbig, ringer jämt. Och fet har hon blivit också.

Gladbilder v2

Jag januarisurar. Det måste stävjas. Så här kommer en trippel bilder på ett djur, en sak och en person som jag gillar. Tror det kan hjälpa.

Katten Bio som vi får låna/passa ibland. Han gillar inte den röda lampan på min kamera. Han pinglar omkring här emellanåt och då är vi alltid lite gladare. Särskilt om han bestämmer sig för att hoppa upp i ens knä. Då är man kung.
Jag älskar när folk är oväntat supertalangfulla vid sidan om jobbet. Som en praktikant vi hade en gång som en dag hade gjort otroligt vackra personliga pepparkakshjärtan till alla. Eller som Anna-Lena som vi firade nyår hos som gör underbara blomsterarrangemang. När man som jag på sin höjd kan köra ner några tulpaner i en vas och sedan be för att de ska överleva, är sånt här grymt imponerande. 
Å så den här lilla godbiten. Gustav, född alldeles nyss, den 29 december. Han är min gudson. Jag tror att han kommer att bli världsstjärna eller kanske president. I Tyskland dock, eftersom det är där han bor.