En något mer livsavgörande form av Gömma Nyckel

Vi är på Jysk Backaplan och Harry har gömt mina bilnycklar nånstans i butiken. Min mobil funkar nog nån timme till. Så här är jag då, ett tag till, så att ni vet. 

Jeopardy-flashback

Just nu deltar jag i en frågesporttävling med jobbet på sajten vetgirig.nu. Det är nåt slags intrikat seriesystem som liknar allsvenskan, och tre dagar i veckan är det match.  Jag har just spelat min för dagen och har en puls på 280. Klarade alla rätt och vann mot Janne, som om det här var fotboll, hade varit typ Kalmar FF. Jag är mer Helsingborg. Men jag hade en bra matchdag i dag och leder tillfälligt.

Dessvärre vet jag att jag snart kommer att bli Ljungskile. Jag har nämligen helt usla tävlingsnerver, som tillsammans med en hyfsad allmänbildning i vanliga fall håller mig nånstans strax över mittenskiktet i alla tävlingar. Alla tror att jag har potential, men sen får jag hybris och faller som en sten rätt ner i Superettan.

Ta bara min Jeopardy-upplevelse.

Jag tillhörde den första kullen Jeopardyspelare, då när alla såg och alla satt i soffan och kunde alla svar. Jag kommer inte ihåg varför jag ringde in och anmälde mig, jag tror att det kan ha att göra med att jag kände mig oövervinnlig efter att ha fått 1,9 på högskoleprovet. Och att en jobbig tjej i min klass som trodde att hon var smartare tänkte försöka komma med.

I vilket fall. Jag s-e-g-l-a-d-e genom uttagningarna. Jag var snygg i rutan, charmig, till och med lite fräck, smart som en Nobelpristagare, snabb, hade snygga kavajer med axelvaddar (detta var -92 tror jag, kanske -93) och vips var jag i Stockholm för tv-inspelning.

Alla avsnitt skulle spelas in under en och samma dag, och kvällen innan var det genrep. Och jävlar vad jag satte mig i respekt. Det viskades i korridorerna. Du kommer att ta hem allt, sa producenten. Jag gick och lade mig på kvällen med drömmar om den där chartern man kunde vinna.

Men ni förstår ju hur det gick. När det var min tur att spela var jag så nervös att jag nästan nästan kissade på mig och väl i sändning så stod det helt still. På den ytterst plågsamma videoinspelningen står jag och ser lite skelögd och överklasskorkad ut och svarar i princip genomgående goddag yxskaft. Till vänster om mig hade jag en kalenderbitare från Uddevalla och till höger en forskare i teknisk fysik och de gick inte varligt fram. Den lilla summa jag hade lyckats skrapa ihop förlorade jag på en vad-det-nu-hette-fråga när man får satsa pengar och svara själv. Ironiskt nog var frågan "Ett finare ord för att numrera sidor", vilket jag inte kunde då, för 17 år sedan, men numera använder varje dag. Paginering. Jodå, jag vet det nu.

Jag kom sist, naturligtvis. Visste inte att fallandesjuka och epilepsi var samma sak i sista frågan, då när man skriver på skärmen, och vann ingen charter. Däremot en helg på hotell i Lund. Och insikten om att kunskapstävlingar, de passar bättre hemma i vardagsrummet.

Vad vi egentligen tycker

Min gamla kursare Stefan Sunnerdahl är inte bara redaktör för den eminenta boken Byt namn!. Han är också från Vänersborg och fick mig att skratta kaffe ur näsan alldeles nyss när jag loggade in på FB:

I dag ska vi spela in I Rosens Namn 2 här hemma

Kungen och jag

Svensk media och folk i allmänhet ojar sig över Kungens och Drottningens dyslektiska oförberedda innantill-läsning i infovideon om förlovningen. Jodå, jag fick också plocka fram skämskudden redan efter ett par sekunder. 

Men. Jag tycker till skillnad från många att Kungens prestation var över all förväntan. Jag har nämligen tillbringat en timme på tu man hand med Kungen och let me tell you: det han fick ur sig i går var ett rinnande vatten jämfört med det bubbel-babbel som jag har på band från min Kungaintervju.

Det här var för  tre år sen och jag var utsänd för att prata båtar med Kungen. Han har ju några stycken. (Jag satt förresten i den stolen som Kungen satt i i klippet, eller en likadan i alla fall, och sa inte "Du" en enda gång, eftersom ni undrar.) Jag är inte en helskarp intervjuare för jag brukar fransa ut i kanterna och ha svårt att komma tillbaka till mitten, men den här gången så var ju ämnet tydligt, tiden begränsad och frågorna faxade i förväg, så det fanns alla förutsättningar för ett stringent samtal om en enda sak.

Men nä.

Kungen var skitsnygg och på sprudlande humör och inledde med en anekdot från Kenya, där han varit på statsbesök och deltagit i nån slags regellös stockseglingstävling med infödingar. Total förvirring från början till slut. Inte bara i tävlingen, utan i berättandet. Jag fattade aldrig poängen, medan Kungen satt och skrockade i soffan och berättade som om jag hade varit med på plats, kände till allt om Le Mans-starter, trimaraner och spanska kronprinsars segelintresse. Vilket jag kanske borde ha gjort. Ganska snart blev det uppenbart att Kungen var van vid att folk redan vet allt om honom – det blir väl så antar jag. Och visst fan var jag påläst. Jag kunde allt om torpedbåtar och Rivatyper, hur lång Kungens Fairline är och hur gammal Kungen var när han fick provratta räddningskryssaren Grängesberg för första gången.

Men vad hjälper det, när intervjupersonen i fråga inte talar i hela meningar? När han hoppar mellan statsbesök, semesterresor och europeiska tronföljare? När han pratar så oartikulerat och snabbt att inte ens bandspelaren hänger med? När jag försöker flika in följdfrågor för att få lite kött på benen och Kungen bara stirrar på mig med uppspärrade ögon som om jag varit naken så fort han får en fråga han inte omedelbart kan svara på?

Så fort jag kom ut på borggården (efter en liten misstänkt-bomb-incident i säkerhetskontrollen) i vintermörkret, satte jag genast på bandspelaren för att kolla vad jag hade med mig hem. Ljudet var så där. Genom bruset och ekandet hördes Kungens skrockande och hans sche-ljud och mina forcerade fniss och jag förstod att jag hade ett tungt efterarbete framför mig.

Och mycket riktigt. Jag satt i två dagar och transkriberade bandet. Grät lite, har jag för mig. Sen fick jag förhandla med min journalistiska etik i ytterligare två dagar. För hur mycket får man egentligen redigera en människa? Hur gör man när "ordagrann återgivning" är helt opublicerbart?

Det blev en artikel i alla fall. Inte den bästa jag gjort, men det absolut mest researchade, googlade och dubbelkollade. Godkänd av kungahuset, efter att jag tog bort en liten passus om att Kungen brukar strunta i flytväst. Och med mycket bilder. Att bilder säger mer än tusen ord ... pja ... låt oss säga "schälvfallet".

Weapon of choice: papper

Renoveringsmatchen mellan oss och Badrumsmannen går vidare. Jag ligger lågt med det jag vet om honom så länge, vi skippar utpressning och går i stället på den officiella, rumsrena linjen och har skickat brev där vi reklamerar jobbet och bestrider fakturan. Badrumsmannen i sin tur svarade med att skriftligt informera om att indrivning av skuld kommer att ske.

Spännande va! Indrivning är ett väldigt basebollträ-doftande ord, och med tanke på de smått okontrollerade raseriutbrott som Badrumsmannen fått tidigare så hann jag föreställa mig både det ena (svartklädd man i trädgård i skymning) och det andra (bomb under bil) innan jag läste klart brevet och insåg att han också kör officiellt och rumsrent. Inkasso och kronofogdemyndighet.

Boring.

Jag får pigga upp mig med en bild. Männen på bilden har som vanligt inget med personerna i texten att göra.

Bad Babylarm

Harry vet inte om det, men han är just nu försedd med en stöldlarmad vara. Expediten på Babyhörnan i Göteborg tipsade. "Då tjuter det om han rymmer ut på parkeringen", sa hon. Praktisk människa. Men nog inte mamma själv.

Tillägg senare, efter att vi kommit hem:

Harry upptäckte ganska snart (och naturligtvis precis när jag stod och pratade med barnvagnsreparatören Ivan som ganska långrandigt förklarade hur fjädringen i ett framdäck på en Teutonia -07 funkar) att det pep rätt högt och roligt om han gick nära larmbågarna. Ettåringar gillar ju som bekant att åstadkomma ljud. Så det gjorde han tills en barsk dam ur personalen kom och plockade bort honom och undrade varför han hade en leksak innanför jackan. Det var lite svårt att förklara.

Förmiddags-faux pas?

Alldeles nyss stod jag ute på terrassen i snöyran och vickade barnvagn, iklädd enbart morgonrock och herr-crocs. Med bara, bleka, orakade ben och håret på huvet på ända. Jag misstänker starkt att det är förbjudet i den här delen av stan.

Vårdrapport

Väl på vårdcentralen behandlades jag ganska väl. Inga fördomar så vitt jag kunde märka. Men att ha med sig Harry brukar alltid hjälpa, alla sköterskor oooooade och ååååade medan han tultade omkring bland undersökningsrummen och plockade i papperskorgar (så vi har nog med oss några nya sköna bakterier hem också). Ella var också med eftersom hon lyckats dra på sig en hörselgångsinflammation sen i morses. Antibiotika blev det för hennes del och svalgprov, stick i fingret och 1 liter hostmedicin för min del. Sen tog det ett tag att få tag på Cocillanan, den var slut på fyra apotek. En litet tecken på hur sjukt Sverige är just nu. Och hur förtjust Sverige är i receptbelagda dås-medel.

Note to self: byt samtliga fonder till läkemedel och parkeringsbolag, där finns det pengar att tjäna.

Inget jobb, ingen vård

Jag har egentligen aldrig känt mig trakasserad. (Förutom när jag gjorde trailers på P3 och Pontus Enhörning slog mig hela tiden, men det är en helt annan historia.) Men just nu känner jag mig faktiskt lite utanför.

I två dagar har jag nämligen försökt få en akuttid på vårdcentralen. Jag vet att jag inte har nån infektion, jag är inte ute efter penicillin, jag vill bara ha en vanligt jäkla hostmedicinrecept så att jag – och alla andra – kan få sova lite. En rejäl klunk receptbelagt morfinderivat helt enkelt.

Men när jag ringer vårdcentralen möts jag av följande frågor:

1) "Har du feber?"

Nä, svarar jag sanningsenligt. Nu kan ju det beror på att jag knarkat Ipren i en vecka, men i alla fall.

2) "Jobbar du?"

Nä, svarar jag, också sanningsenligt. Jag är dum-ärlig jag. Och risken är ju att det står i nåt papper hon har att jag är mammaledig. Man vet aldrig.

Och se. Då får jag ingen tid. "Vi prioriterar infektioner och förvärvsarbetande", svarar den snorkiga sköterskan och ber mig ringa nästa dag. Vad hon säger är alltså att jag inte är lika viktig för att jag just nu inte bidrar till BNP så värst. Är det verkligen rättvist?

Nåväl. I dag har jag i alla fall fått en tid i eftermiddag. Så nu håller jag på att avmedicinera mig själv. Inget nässpray, inga Strepsils, inga Ipren, inget Bisolvon. När jag kommer dit ska jag vara s-j-u-k. Och jag ska slemhosta snorksköterskan rakt i ansiktet. Och jag ska avkräva vården åtminstone ett försäkerhetsskull-svalgprov och minst ett hostmedicinrecept. Annars kommer jag att bli våldsam. Återkommer i eftermiddag med händelseutvecklingsrapport.

How Godzilla got started

Jaktstart får plötsligt en helt ny innebörd

Skidskytte-VM är i gång och visst, jättekul med guldmedalj och femteplats men hörni, min idé om en skidskyttedokusåpa blir bara mer och mer aktuell. Pilcher springer runt och intrigerar i hotellkorridorerna, ryssarna hotar de svenska åkarna med maffian och Björn Ferry är skrämd till tystnad (Konstigt. Att han inte sa: "Akta er, min fru är superstark", då skulle ingen våga). 

Min analys: allt beror naturligtvis på att de ligger med varandra korsan och tvärsan. Allt är bara ett enda stort svartsjukedrama. Inte konstigt ryssarna dopar sig när det bara är norrmännen som får komma till. Och alla anklagelser, klart att det beror på att nån gjorde slut med nån och vänsterprasslade med nån annan. Vänta bara ska ni få se, snart talar de ut. Hos Dr Phil.

Hur många dagens rosé går det på en Barbie?

Tuff månad, februari. I kväll ska jag after worka på Lokal trots att det känns ekonomiskt obehagligt att kröka på kredit. Vilken tur då att det precis ringde en tant och ville Blocket-köpa barnens gamla Barbiedockor. 400 kronor in. Två lådor plastdetaljer ut.

Frågan är om det är moraliskt mer ok att kröka bort barnens leksakspengar. Ska fundera på det en liten stund.

The search goes on ...

Ha, ny info om badrumsmannen: Han betalar bara 4863 kronor i arbetsgivaravgift, vilket ungefär motsvarar en månadslön på 14600. Låter som en halvtid, tycker jag. Låter inte som att det täcker in hans färgstarka galleri av underhuggare. T ex de två fnissiga afrikanska praktikanterna, mohikanmannen från Makedonien eller den slöe låtsas-peruanen i vita loafers som stod på trappen och rökte i två dagar och enbart sa "Det går inte".

Heja svensk offentlighetsprincip! En av Håkans bästa kompisar, Johan, har förresten doktorerat i offentlighetsprincipen världen över och fått ett offentlighetsindex uppkallat efter sig: The Lidberg Index. På en skala från 0 till 10 får Sverige 8,2. Usa får 3,7.

The gloves are off

Badrumsfejden är ännu inte avgjord, förresten. Förutom att vi vill att badrumskillen ska sätta om all glasmosaik, eftersom ränderna i fixet syns igenom (rillning, heter det tydligen), så är en vägg sned, avloppet är inte ikopplat, handfatet och duschen läcker och silikonfogarna ser ut som om nån gjort dem med boxhandskar på.

Så vi betalar inte. Zeljko, som badrumskillen heter egentligen, tycker att det är, citat, oschysst. Och när vi gång på gång förklarar för honom att vi vill ha ett snyggt och funktionellt badrum och inte tänker betala förrän han har ordnat det, brukar han 1) slänga på luren i örat 2) önska Håkan olycka i livet 3) bli hotfull, hytta med fingret och vråla att han minsann kommer att se till att vi betalar innan tisdag eller 4) storma ut ur huset i affekt.

Nu skulle man kunna tro att vi lever i ständig skräck för repressalier här, med tanke på att Zeljko är en 42-årig serb som har våra nycklar och vet var vi bor. Eller att vi ringer några av våra Bandidos-kontakter och iscensätter en gammal hederlig Mexican shootout på Laboratoriegatan. En gång för alla, liksom.

Men jag har i stället ägnat mig åt grundlig journalistisk research nu på förmiddagen. Därför vet jag nu att Zeljkos firma har fyra betalningsförelägganden, att han och hans flickvän Wanja gick isär i februari förra året, att sonen Alexander, 18, bor hos pappa medan dottern Nathalie (som har 11 vänner på Facebook) fortfarande bor hos mamma. Hon är ju bara 14 ju. Vidare vet jag att Zeljko är konstintresserad och medlem av Serbiska föreningen i Göteborg samt ett tag efter skilsmässan var tvungen att bo i en kontorslokal i Partille, men att han ganska precis samtidigt som han trodde sig kunna casha in 125 000 på att renovera vårt badrum, köpte sig en ny lägenhet.

Vad Zeljko dessutom inte vet är att jag tänker ägna eftermiddagen åt att prata lite med ARN samt att Skatteverket, alldeles opåkallat, kopplade mig vidare till ett mystiskt hemligt telefonnummer där man kan göra en anonym anmälan om företag som misstänks undanhålla skatt och arbetsgivaravgifter. Han vet inte heller att allt det här roar mig enormt.

Äntligen!

På pizzeria Hörnan i Åmål heter min favoritpizza Sofia. Här ska jag stanna!

Vill jag åka hem?

Nä. Skulle vara för att slippa alla hjärndöda danskar i så fall. De har tagit över Branäs.

Arga Snickaren - då kommer alla känslorna på en och samma gång

När jag kollar på Arga Snickaren (eller ja, faktiskt till och med så fort jag tänker på honom, t ex just nu) får jag tårar i ögonen och vill krypa upp och gråta ut i hans famn. Jag är rätt säker på att han är Jesus. Han rycker ut, kliver in, styr upp, får gjort och under hela processen är han dessutom i kontakt med sina känslor, hela registret från blint befogat raseri till barnslig oförställd glädje och empati. En kille som både kan gråta och kakla, va, vilken grej. Plus att han är snygg när han snusar, vilket ytterst få män är. Hoppas att Kanal 5 inte schabblar bort honom i tablån utan fortsätter att ge honom schyssta programidéer. Jag tänker Fråga Olle eller Dr Phil, fast mer hantverkar-ish.

Men bäst i hela programmet är ändå den småländske platsansvarige lille Åsa-Nisse-lookaliken som bara ställer till det för sig hela tiden. Då vaknar moderskänslorna.

En liksom rund kartbok

Den här veckan har jag sålt en Barbievagn och en dunjacka på Blocket. Och köpt en bärstol så att Harry kan få uppleva fjällvärlden med lite fart i Branäs nästa vecka. I Branäs får man nämligen åka skidor med ettåring på ryggen, till skillnad från i Skistars system, eftersom Skistar är nya tidens Hitler-regim.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan om Blocket. Och att här är en kille som tagit fasta på att beskriva det han ska sälja väldigt tydligt.

(Snott från Kristoffer Appelquist, för övrigt)

I dag dyrkar vi

Lars Eric Rahm, dagisköansvarig på SDN Centrum i Göteborg. Vilken kille. Trots att han antagligen får 100 samtal om dagen från mammor med gråt, falsett och hot i rösten så har han varje gång jag ringt varit according to kommunallagen ut i fingerspetsarna. And then some. Tillmötesgående, smart och entusiastisk. Och nu har han dessutom fixat dagisplats åt Harry. Nyöppnat, nära och lite Reggio Emilia (som till skillnad från mycket annat dravvel inom barnpedagogiken faktiskt verkar logiskt och påtagligt utan att vara fascistiskt). Plus att man kan åka spårvagn därifrån raka vägen till mitt jobb. Nu ska vi promenixa dit, ta tiden och smyga lite i buskarna och kolla om personalen beter sig. 

Å hur ska jag klara mig utan denne lille då?

Kolla handlederna. Och tänderna. Svårt att toppa det med kundtidningar, men jag får försöka.

Final countdown i reafart

Jag har fått ett nytt jobb. Eller ja, nya uppgifter på mitt gamla jobb. Förutom att det ska bli förbannat jäkla skoj, så innebär detta också att den oändliga mammaledigheten, min sista, blev lite kortare. Så nu är det bara

61

dagar kvar.

Genast vaknade list- och organisationsdjävulen i mig. Jag hann inte mer än signera kontraktet förrän jag ordnade dagisplats och köpte kalender och boken "Familjens projektledare säger upp sig" (måste ju avveckla mig själv här hemma). En liten(?) del av mig har längtat efter det här avbockandet, så det var skönt att få en riktning att springa i.

Men sen gick det över igen. Tids nog kan jag ju få hålla på med det. I stället tog bullmorsa-generna över och jag tokbakade hela dagen i går, kanelbullar, barnens bröd, mitt bröd. Känner att jag nog kan bli lite jobbig att ha att göra med ett tag nu, på ett glad-golden-retriever-Duracell-kanin-vis.

Upprörd

Det jag lägger mest tid på i morgontidningen är födda- och döddaannonserna. Det är ju några år nu som man faktiskt känner folk i båda kategorierna. Så det gäller att lusläsa.

Men det slutar alltid med att jag blir förbannad på födda-annonserna. Förr satt det läs- och skrivkunnigt folk och korrade de där texterna, men nu när folk släpps lösa på internet slinker vad som helst igenom.

Allvarligt. Att få barn är stort, och folk klipper ju för farao ut de där annonserna och sätter upp dem på kylskåp och anslagstavlor – är det då för mycket begärt att föräldrarna KAN HANTERA SVENSKA???

Klassikern: Välkommen Kevin, Arvid, Moa och Alice lillebror. Hur många barn handlar det om här, egentligen? 4-5 stycken?

Och så detta jäkla acksangande (alltså otyget med accenter). Såg en gång en unge som döptes till Hélèné. En gång för alla: accenter är inte dekoration som man kan strössla med som man vill. De betyder nånting. Nånstans i Sverige tultar det omkring en liten unge (som förutom det faktum att hon kommer att få bokstavera sitt namn varenda dag i resten av sitt liv) som borde lystra när nån ropar Helläneee, inte annars.

Mest illa tycker jag om den desperata bokstaven tyst h. Tyst h är inget annat än en bögmarkör (Pehter, t ex. Sighsten? Va? Kan bara tolkas på ett sätt), så det ska man som föräldrar hålla tassarna borta från. Låt ungarna stoppa dit tysta h:n själva, när de blir 18 och börjar tvivla på sin sexuella läggning. Det blir inte finare om man döper sitt barn till Philiph. Dessutom blir det fel. Filif? Hur tänkte ni?

Så. Nu ska jag dricka förmiddagskaffe och skriva nån arg insändare, eller ringa och KLAGA. Och sedan ska jag ta på mig päls och gå ned på ICA Focus, kalla folk "unge man" och vara i vägen.

Vilse i pannkakan

Det här är ju min första mammaledighet i Göteborg – de andra två tillbringade jag i Stockholm, vilket innebär att jag kan alla huvudstadens promenad- och genvägar samt alla busslinjer från ingenstans tillbaka hem Karlbergsvägen.

I Göteborg är jag helt lost. Därför är det ren vardags-edge att dra i väg med barnvagnen. Man kan hamna precis vart som helst. Och eftersom Göteborg är lite mindre så tar det slut rätt fort och vips är man i en annan kommun. Särskilt om man som jag travar omkring i Delsjöområdet med iPoden på och lyssnar på halvtaskiga Åke Edvardson-romaner. Några kapitel och så vaknar man till och upptäcker att man inte alls är inne i skogen längre utan i Partille. Eller i Mölndal.

I dag ... jag vet inte hur det gick till men solen sken och jag hamnade ute på en sjö med tjockis och sen i nåt som hette Svejserdalen. Sedan följde jag skyltar som det faktiskt stod "centrum" på, men det visade sig vara Mölndals centrum, och inte ens folk som bor i Mölndal har fattat hur centrum hänger ihop i den stan. Så det blev väldigt fel. Vi fick ta en gungpaus på ett stängt dagis och sen gå och gå och gå tills HURRA, det dök upp spårvagnsspår och det var 4:ans spårvagn och den gick dit jag ville.

3 timmar tog det att hitta rätt. Jag ska inte säga att jag var rädd eller så, men nästa gång ska jag ha med mig karta.