Baby Bond

Claras syrra Hanna fick se den här bilden och tyckte att visst, Harry är lik sin pappa, men mest lik är han Daniel Craig som han antagligen såg ut som bebis. Kanske den mest egendomliga lookalike-grejen jag hört.

Innebär detta att Harry kommer att se ut så här när han är 40? Bra eller dåligt?

Resten av huset, dag 4

Byggdamm. Överallt. Och Livs små fotspår.

Badrummet, dag 4

Tre söta systrar och jag!

Jag och de tre systrarna Öquist är på krogen. Det är mycket bra!

***Tillägg till det här live-blogginlägget, morgonen efter kvällen före: Bartendern Jonas, som tog denna bild, hävdade bestämt att det inte behövdes någon blixt. Vi var alla väldigt nöjda med bilden, antagligen för att vi druckit några makalösa flaskor vitt innan den togs. Jag är lite bakis i dag, och märkligt torr om händerna. Undrar om det hänger ihop? Och i natt drömde jag att jag Dr Spaceman (Uttalas Spatchiiiman, för dem av er som inte följer 30 Rock) var skolsköterska på min skola och gav mig en direktinjektion av rött vatten rakt in i magsäcken. Läskigt, minst sagt. Tror jag ska go easy on sponken i helgen.***

Är på Överskottsbolaget och höll precis på att köpa en dunväst till Harry när jag insåg att jag var på husdjursavdelningen.

Fynd från 1929

Bakom fuskkaklet i masonit fanns ljusturkos pärlspont och halm. Genuint.

Å nej. Å nej. Å nej.

De kissar på kanten. Jag fick precis plocka fram de franska toasaneringsservetterna, andas genom munnen och tänka "glasmosaik, glasmosaik, golvvärme, golvvärme" innan jag kunde gå på toa.

Renovering, dag 1 och 2

I går, exakt när radion sa "Klockan är tolv, här är Ekot", knackade anal-punktlige hantverkar-Pelle på dörren. I släptåg hade han en illuster samling hantverkare:

1. En 1,90 lång ukrainsk rörläggare med underbart vackert kopparrött hår i mohikanfrisyr (totallängd över två meter alltså), glasögon från pre Berlinmurens fall och tribalörhängen i båda öron.

2. En projektledare från valfritt fd-land på Balkan med extrem pondus och bakåtstruken maffia-frisyr. Lite hotfull på ett sexigt vis. Ungefär som Harvey Keitel.

3. En liten doer i vit overall  och munskydd som pilar omkring som en iller här, verkar prata alla språk eller en effektiv blandning av dem i alla fall, som nån slags östeuropeisk hantverkar-esperanto. Han heter möjligen Neno och har på något vis redan lyckats tejpa och pappa in hela huset och bära ut badrummet och toan på gräsmattan. 

Allihop luktar de kaffe och cig och after shave och kånkar runt på enormt stora Hilti-boxar. (30+, jag hoppas att det är verktyg i dem och inte likdelar.)

Det här är en show!!! När de har smitit iväg på lunch (som jag tror betyder att de kommer att stå och kedjeröka och halsa Yoggi ur paketet på yttertrappan en liten stund) ska jag gå upp och fotografera.

Viral schmiral

Harry är prickig. Överallt, till och med under fötterna, men värst runt munnen, på knäna och framsidan på fötterna – det vill säga hans slitytor. Det verkar inte klia och prickarna bekommer honom inte det minsta, men prickig är han. Väldigt söt, men också väldigt prickig. Jag och sjukvårdsrådgivningen kom gemensamt fram till ... ingenting. Det kan bero på tvättmedel, tvål, hudkräm, tomat, paprika, att han är torr i huden, att jag inte tvättat nyinköpta kläder innan jag tog på honom dem första gången, eller så kan det vara svinkoppor, vattkoppor, mollusker, röda hund, bältros eller scharlakansfeber, eller varför inte fräknar, födelsemärken, målarfärgsstänk, finnar eller något så enkelt som matrester? Troligen, som sjukvårdsrådgivningsdamen lite avslutande sa, så är det "något viralt". En fras som läkare alltid slänger ur sig när de inte vet vad det är, men tänker vägra skriva ut antibiotika hur mycket man än tjatar och därmed basta. 

Är ett barn enbart prickigt och inget annat är det ingen idé att vända sig till sjukvården över huvud taget, då kan man lika gärna leka connect-the-dots i några dagar och hoppas på att det går över. 

"Något viralt". Gud vad jag hatar det uttrycket.

Locked on target potatis, P!nk och iPal

Harry är ungefär 9,5 månader gammal och när jag ser hur han beter sig så slår det mig att ganska många ungar blir lite lätt autistiska i den här åldern. Typ extremt fixerade vid något ganska udda. Och om dom inte får just det där grejerna så utbryter full kalabalik. Man ska vara j-ä-v-l-i-g-t glad om man lyckats lista ut vad det är som funkar när ens barn sitter och vrålar i hårdrocksfalsett på golvet.

Potatis är en sån sak, t ex. Helst kokhet. Han drar lätt i sig tre potatisar om han får äta själv. Bredvid sitter jag och hackar frenetiskt lagombitar, för så fort bitarna tar slut så vrålas det.

Och grönsakslådan i kylskåpet. Där står han och öppnar och stänger tills han klämmer fingrarna eller tills mitt klimatsamvete får mig att stänga kylskåpsdörren.

Dessutom är han besatt av min Tivoli iPal som han sitter och skruvar på, helt uppslukad. Men den är jag faktiskt rädd om så då blir det bråk.

Och så MTV. Dessvärre bara vissa videos, just nu P!nks So What och Swingflys Singing that melody. Som tur är visas de makalöst ofta.

Jag antar att det är nu nångång som curlingrelationen kan cementeras och han kan bli världens mest bortskämda unge, alternativt riktigt, riktigt störd. Jag ser bilder framför mig när jag, 79, sitter och hackar potatis åt Harry, 40, medan han tvångsmässigt stänger och öppnar lådor. Så jag låter honom vråla emellanåt. Jag blir hellre döv än springer hans ärenden resten av livet.

Lugnet före byggstormen

Just som man vädrat ur all polsk svettlukt från förra byggprojektet, är det dags för nästa: Den Stora Renoveringen Av Badrum. På tisdag kl 12:00 drar det igång. Pelle, killen vars firma ska fixa det, ligger redan på kortnummer och var här i dag och tog asbestprover som ska snabbehandlas på Sahlgrenska. För i gamla kåkar från 1929 finns det inte bara fukt, flytspackel och fina små gråsuggebon under badrumsgolven. Andra överraskningar kan vänta.

Men Pelle har lovat att han fixar allt till fast pris. Han är en lustig prick. Inte hantverkar-lustig (typ kommer för sent, skiter illa på toa, lovar och glömmer, säger "det blir dyrt det här lilla hjättat" och lever på kreativa ursäkter och snus), utan mer egendomlig ur ett allmänmänskligt perspektiv. Manisk och pedant på ett vis som till och med jag reagerar på, jag som ändå brottas med mina ganska väl utvecklade manier och pedanterier varenda dag.

Han kommer alltid exakt på utsatt tid t ex. Och ringer mig på mobilen och tror att jag har krockat om jag inte är på plats. Han presenterar sig alltid med förnamn, efternamn och firmanamn, oavsett om han ringer mig fyra gånger om dagen eller inte. Och i går, när han skulle ge mig offerten, upptäckte han ett stavfel, en liten extra bokstav som smugit sig in, och blev så stressad över detta att han var tvungen att skriva en ny offert. Jag tänker att det är fina kvalitéer hos en hantverkare, att vara om sig och kring sig, så jag låter honom hållas. Han är dessutom inte speciellt dyr, och har lämnat finfina referenser. Det måste finnas en hake någonstans. Jag antar att jag kommer att bli varse det i så fall. Nån gång under de närmaste 4-6 veckorna.

Snart ett minne blott. Nu blir det jävlar i mig glasmosaik och jättetakdusch.

Under fötterna??!

Jag vet inte hur det här gick till men nästa gång blir det INTE jasminris utan Uncle Ben's klibbfria till middag.

Looking fierce, baby

Varje gång röda lampan blinkar på kameran byter Harry ansiktsuttryck. Very Top Model.

ICA-Stig ser mig, och det är helt ok

Jordan tandborstar, Pärsons medwurst, BOB jordgubbssylt, Fazer lakritsstång, Arla yoghurt, Bravo juice och ICA:s egen pasta, varsågod – här är mina "hemliga" inköp på ICA. Folk beter sig som att de brukar handla sexhjälpmedel och porrfilmer på ICA och plötsligt ängslas över att det ska komma ut nu när ICA skräddarsyr rabatter utifrån vad de vet att vi köpt tidigare. Plötsligt ska det värnas integritet. Man ska väl få handla vad man vill på ICA utan att det registreras, tycker folk.

Men det här är ju inget nytt. Jag har jobbat i kassan och charken på ICA i tolv år och har stämplat in varor och vägt prickekorv åt stora delar av Trollhättan och Partille. Jag visste precis vad vissa brukade handla. Registrerade. Paret som köpte två hg aladåb varenda lördag. Tanten som var så snål att hon köpte en toarulle åt gången så att det inte skulle bli för mycket över om hon skulle råka gå och dö. Snyggingen i Sävedalen som köpte skivad kalkon till fredagsmyset om frun var med eftersom hon ville äta så magert som möjligt, men när hon var bortrest köpte han bratwurst, revbensspjäll och västkustsallad.

För att inte tala om Håkans morsa, som från bakom disken i lanthandeln kunde dra slutsatser om skilsmässor, nya förhållanden, plötslig fattigdom och bantning enbart utifrån vad folk köpte. Och hon minns det än idag. Där behövdes inget datasystem.

Men det handlar väl egentligen om att vi inte vill skylta med, eller ens erkänna, att vi har vanor. På samma sätt som jag inte tror att pizzagubben vet vad jag vill ha när jag ringer och beställer en kebab special barnpizza med mellanstark sås varje fredag innan Idol, fast han antagligen skulle bli orolig om jag inte ringde.

Dags för lite välmenande kategorisering

Vi var på kyrkans lekstund i veckan och jag konstaterade att inget har hänt. Det är åtta år sedan jag var på sånt senast, och då i en annan del av Sverige. Men typerna är desamma.

1. Mammaledig med första barnet. Klädsel mamman: svart polo och jeans som passar. Klädsel barnet: poppig Molo/Me&I/Nanoou/Liten/Novastar/Lindex, allt helt och rent inklusive dreggelhaklappen. Av nån anledning ofta strumpbyxor innanför bodyn. Pratar om: hur barnet sover och hur mycket det väger (gramnivå).
2. Mammaledig med andra eller tredje barnet. Klädsel mamman: något som inte behövde strykas och jeans som inte passar. Klädsel barnet: Delvis nytt och grafiskt, men gärna kombinerad med nån gammal trotjänare från Polarn. Oftare i unisexfärg och med morotsfläckar som inte gått bort i tvätten. Pratar om: Dagiskön och hur lite man hinner om dagarna.
3. Pappaledig. Klädsel pappan: Rutig skjorta över vit t-shirt, jeans. Dyra sneakers. Klädsel barnet: Aningen felmatchat, lite för många lager, outrett sovrufs i nacken. Pratar om: jobbet och smarta system som han kommit på och infört i hemmet. Är påfallande ofta pappaledig tillsammans med en bästis eller polare från förr.

Dessutom finns det alltid en dansk farmor samt en fransk eller spansk nätt mamma. Och samma typer av barn. Alltid en unge som är lite för hårdhänt, alltid nån unge som går till alla andras mammor och pappor, alltid en unge som stjäl leksaker från andra, alltid nåt brunögt litet flickebarn med lockar som är det sötaste man sett. Och alla kan rörelserna till "Imsevimsespindel" och "Nyss så mötte jag en krokodil". Ett litet mikrokosmos. En stor trygghet. Vi ska dit nästa vecka igen.

Vet Angelina?

En annan som har svårt att hålla isär saker och ting: i fredags satt Fredrik Virtanen i Flipp eller Flopp-juryn i P3 och ondgjorde sig över att Madonna hade portat Sarah Palin från sina konserter och sa nåt i stil med: "Tror hon att hon kan göra som hon vill bara för att hon är gift med Brad Pitt och adopterar barn från hela världen?"

Intelligensens olika divisioner

Kul att folk får Nobelpris och uppfinner fantastiska saker. Själv har jag övergett tanken på att bli enastående och ägnar mig i stället åt lite mer basal vad-är-vadinlärning. Saker som aldrig riktigt fastnat. Här är listan:

1. Höger och vänster. 20 gånger om dagen är jag tvungen att testskriva bostaven S i luften för att komma på vilken hand som är skrivhanden. För det är höger, vet jag.
2. Dill och persilja. Egentligen vet jag ju att dill är tunt, flygigt och ganska äckligt, och persilja gott och mer på riktigt. Men jag minns inte alltid.
3. Lili och Sussie Päivärinta. Just som jag insett att det nog inte spelar nån roll om jag håller ordning på vilken som är vilken, så ska de vara med i Melodifestivalen. Fan.
4. Vilken sida tanklocket sitter på. Skratta ni bara. Men så är det. Och inbilla mig inte att jag är ensam om detta.
5. Filip och Fredrik. Min minnesregel är att Fredrik ser ut som Timón och Filip som Pumba, fast sen upptäcker jag att jag inte vet vilken som är vilken av dem heller, och så får jag lägga jättemycket tid på att tänka efter.

Powerpoint – som overhead, fast i Stockholm

I går var det föräldramöte – samling i bamba med föreläsare inbjudna. Rektorn stod och mös längst fram så som bara en rektor kan, och detta år hade han ett trumfkort. Den obligatoriska overheadapparaten hade nämligen fått sällskap av en projektor, uppkopplad till en laptop.

Rektorn harklade sig och började berätta om skolans nya mål – att bli en av Sveriges 500 mest fantastiska grundskolor.

"Och för att presentera vårt arbete så har vi använt ett dataprogram", förkunnade han.

Ljusen släcks (jag går över till presens här), och igång dundrar projektorn. Och en ppt-show utan dess like. En knappt identifierbar plinketiplonk-variant (tänk elorgel med hockeyhandskar) av Queens "We are the Champions" ljuder i högtalarna. Det är alptoppsbakgrunder, animeringar, bokstäver som svävar in från höger och vänster. Det är uppenbart att nån har gått kurs, men missat det grundläggande att ppt ska vara ett hjälpmedel, inte en egen föreställning.

Först sitter publiken, ungefär 100 välutbildade medie- och egenföretagarföräldrar, i trans. Men när första stavfelet dyker upp, passande nog i meningen "Vi ska bli en proffesionell skola", börjar det bli oroligt. Särskilt i vår hörna. Där sitter jag med sex andra föräldrar som alla är gravt bakfulla och trötta från gårdagens grönakort-fest, och jag kan inte längre hålla mig utan får ett skrattanfall. Tårarna rinner. Axlarna skakar. Och det sprider sig, tills vi alla sitter där och försöker gömma flinet i polotröjor och scarfar. Till slut fick jag skylla på Harry och rusa ut.

Ja. Hu. Det spelar tydligen ingen roll hur många högskolepoäng, banklån och magsår man har. Det är alltid nära till den där obstinata 15-åringen som sitter längst bak i klassrummet och mobbar vikarier.

Gammal är äldst och bäst på att sy

Det finns saker som jag verkligen inte kan. En av dem är att sy. Vi har en symaskin, men det är Håkans; jag skulle aldrig komma på tanken att köpa en. Jag hade etta i syslöjd på högstadiet, och jag förtjänade den också. Ingen känsla över huvud taget. Det finaste jag sydde var en sned flanellnattskjorta och en örngott som jag broderade "I love Simon LeBon" på. 

Kanske är det därför vi inte har så mycket gardiner här. Men i fredags köpte jag  tolv meter linnetyg från Kinnasand, för det ekar i matsalen och jag har börjat tröttna på det.

Men med den hutlösa meterkostnaden så vore det en synd att låta en klåpare som jag sätta nål och tråd och sax i tyget. Så nu har jag engagerat en expert: veteranpoolen.se. Glada pensionärer som avdragsgillt löser alla ens problem. Hurra vad fint det kommer att bli!

Bra saker och dåliga

I natt har jag sovit skitdåligt. Nu försöker jag bestämma mig för vad det beror på:

1. Att jag tränade spinning och core för första gången på ett halvår

x. Att jag cyklade 1,5 mil i Delsjöterrängen med Ella

2. Att jag sen råkade hamna på ett "Hurra-vi-har-fått-grönt-kort"-partaj på vägen hem, och sörplade i mig åtminstone en flaska gott spanskt vin och tuggade i mig större delen av en utsökt Farelli's-pizza med chèvre, kalv och pumpachutney.

Hm. Svårt.

Min nya kompis David

Det här är David. Han vill bli kompis med mig på Facebook. Jag har funderat hela morgonen och nä, jag tror inte att jag känner David sen tidigare. Inte ens om jag föreställer mig att han var en liten lintottig mes med glasögon och tandställning i min klass på lågstadiet, och att han kanske fått linser sen dess och börjat gå på gym litegrann.

David och jag har inga gemensamma kompisar på Facebook, men han har en massa andra skojiga vänner som t ex Lulu Carter, Bingo Rimér och Mikael Brinkenstjärna. Och nu vill han att jag ska vara med i hans gäng också! Jag har inte acceptat honom ännu, men jag har tjuvkikat i hans fotoalbum och där hade han bara varianter av den här bilden. Verkar vara en djup och intressant person som kanske kan bli en fantastiskt vänskap. Det vet man ju aldrig, så här i förväg. 

Facebook. Vilken grej.

Gällstad hotspot

Harry och jag har stuckit iväg på en liten improv shoppingtrip till Kinna och Lager 157. Just nu hänger vi på Pizza Palace i Gällstad. Bra pizzabröd, bra akustik samt krypvänligt.

Vem ska man fråga?

Varje kväll när jag går släck-och-stängrundan i huset undrar jag: ska man ha förstutrappsbelysningen släckt eller tänd på natten?

Är den släckt så är det ingen som ser om en tjuv försöker ta sig in.

Och är den tänd ser tjuven mycket bättre när han ska dyrka upp låset.

Tänker jag.

Och kör varannan.

Finalement!

Shit, jag har inte bara läst Le Clézio, jag har till och med skrivit uppsats om honom. På franska. (Vad hände sen, kan man undra, nu kan jag knappt beställa öl.)

Första gången jag kan hänga med i diskussionerna. Kul för mig.

Dagens boktips

I dag köpte jag tre böcker på AdLibris (för övrigt den klart bästa, mest prisvärda och trevligaste boksajten). Jag tänker rekommendera dem redan nu trots att jag varken fått eller läst dem ännu:

1. The Given Day av Dennis Lehane. Eftersom jag brukar berömma mig själv med att tillhöra klicken som rekommenderade folk att läsa Lehane ungefär 12 år innan Stefan Holm började göra det, så har jag också längtat så att det har värkt i själen efter en ny bok. Nu är den här, nu är jag lycklig.
   
2. Dead until Dark av Charlaine Harris, som är den första av Southern Vampireböckerna om Sookie Stockhouse som tv-serien True Blood baserats på. En så rasande bra tv-serie, ett så jäkla bra theme (Bad things av Jace Everett, very much the lovechild of Johnny Cash och Chris Isaak) och en ruggigt snygg inledning som bland annat innehåller jätteledsamma hor-celluliter och en död räv som äts upp av maskar. Plus att Alexander Skarsgård är med som viking-vampyr, och han är inte ens snyggast. Boken kan ju inte vara lika bra, men jag tänker ta reda på det i alla fall.
   
3. Och så lite av ett wild card: Saker och ting barnbarnen borde veta av Eels, Mark Oliver Everett. Jan Gradvall har lite förgäves hypat hans musik och jag lyssnade en del för några år sedan för att jag trodde att det var inne, men raderade alltihop från min Itunes för att allt var så bottenlöst deprimerande. Nu när jag läser om boken fattar jag varför. Ungefär som Shakespeare: alla bara dör.

Nackdelen med Taquile. Och fördelen.

Förresten. Minns nu att man var tvungen att ta sig upp för över 500 inka-trappsteg för att komma till själva byn på Taquile. Det var jobbigt. Därför fick man tugga kokablad. Det var roligt.

Hisingen – inte världens favoritö i dag

Helt bisarr känsla, att skrota omkring i köket i tofflor och lyssna på Ekot och få sig till livs att Göteborg håller på att sjunka ekonomiskt. Det var då helvete att höst, lågkonjunktur och finanskris kommer på en gång. Kan få vilken optimist som helst att packa ihop och flytta till nåt varmt vänligt ställe som är frikopplat från världsekonomin. Som Taquile, den lilla peruanska ön i Titicacasjön vars hela ekonomi baserar sig på tillverkning och försäljning av stickade mössor (been there, done that, bought the mössa, för övrigt. Jättefina). Männen går omkring och stickar och lever enligt devisen "ama sua, ama llulla, ama qhilla". Fritt översatt: "Ljug inte, stjäl inte, lata dig inte". Med sån moral håller man banne mig finanskriser borta.

Clara! Det blir nybakat till tomatsoppan.

Kvällens clou

Tydligen är det vanligt att grannar ger varandra flak med dansk öl i den här stan. Grannar som dagskryssar, tokshoppar, släpar hem alltihop och sen traskar nästgårds och odlar sämja och gentjänster.

I allafall enligt mina tre kolleger Mona, Katrin och Jenny, som alla råkat ut för detta fenomen i olika ändar av stan. Jag surade lite när vi konstaterade det här vid en vinmiddag i förra veckan. Vad är det för skitområde jag hamnat i; hittills har ingen kvistat över med bärs till oss. Uselt, på det stora hela. Snorkiga Örgryte, liksom.

Men jag tar tillbaka allt. Nyss knackade grannen på. Inte med ett flak öl. Utan en hink med nyfångade, stora, kravliga krabbor. Fint det.

Hata Göteborg?

Om ni tror att Götet är skräp så vill jag bara påpeka: i dag är det 16 grader varmt och bara ett par minuter hemifrån står jag, just här, i detta nu och funderar på att ta årets sista dopp.

Tack för goda råd!

30+, du har naturligtvis rätt. Jag gillar din gerillastil. Hälla över bensin och tutta fyr på schabraket skulle förstås lösa det hela. Men när elden slocknat står jag kvar där med en uppblossad släktfejd. Och jag vet vad svärföräldrarnas nästa drag skulle bli. En ny, ännu fulare soffa. Eller ännu fler plastmattor. Eller dukar, dessa jävla dukar. Kanske en begagnad mangel eller två, eller något annat som Frälsningsarmén, Stadsmissionen och Emmaus ratat. De har resurser, mina svärföräldrar. De har haft lanthandel i 50 år, alla deras släktingar har dött och de har sprungit på auktioner i hela livet. Ingenting, jag upprepar, ingenting har någonsin slängts. Fatta: min svärmor har "Atomkraft – nej tack"-knappar uppsatta på hemvävda band i finrummet. Allt har sparats till son och barnbarn och det är mitt i denna missriktade generositet som jag och min minimalism befinner mig just nu.

Och Annatjata, klart att Blocket skulle kunna funka också. Men vem betalar för att åka genom en kohage och ut på en halvö i Vänern för att hämta världshistoriens fulaste möbel? Jag ska fila på en annons i alla fall... Detta måste lösas. Om jag bara får in mer än 250 kronor för den så ska jag nog kunna blidka de gamla handlarparet.

Någon som vill köpa Soffan från Helvetet?

I helgen blossade den upp igen: Yngve Ekström-fejden.

Det började med att jag för några år sedan köpte två Lamino-stolar. Dyra, visst. Men ett bra köp. Tyckte inte alla.

"Såna stolar har vi sett på auktion, de har gått för 200 kr", hävdade min svärmor. Jag förklarade att inte vilken skit som helst i böjträ och fejkfårskinn är en Laminostol. Den måste vara Swedese-märkt och Yngve Ekström-ritad, men fine, skulle de råka ramla över just en sån på auktion för 200 kr, köp på bara. 

Det dröjde inte länge förrän svärfar ringde, triumferande. Han hade ropat in en hel Yngve Ekström-soffgrupp, för bara 250 kronor gubevars, och ställt ut på landet åt oss.

Och med viss nyfikenhet åkte vi till landet helgen därpå. Och mycket riktigt stod där en Yngve Ekström-soffgrupp framför öppna spisen. Men. Inte från hans Lamino-period, om man säger så. Mer från hans 70-talslärarrums-period, om han nu hade en sån. I sanning den fulaste soffa jag nånsin sett:

Notera även den matchande lampan. Jag har aldrig drabbats av ett så oresonligt och symboliskt hat mot en möbel i hela mitt liv. Hur kunde någon tro att jag skulle vilja ha något sånt här, oavsett vem som tillverkat den?Jag kontaktade Auktionsverket, fick bekräftat att möbeln inte ens var värd de 250 kronorna, och så slängde vi alltihop på vårbrasan det året.

Men soffan lyckades svärfar rädda undan lågorna.

Och nästa gång vi kom ut, stod soffan inne i vardagsrummet igen.

Och jag bar ut den och bad svärfar köra hem den till sig.

"Men jag vilar ju på den", sa han, och bar in den igen.

Och så fortsatte det.

I somras, efter tre års tyst soffbärande, fick jag slutligen nog och släpade i affekt ut soffan i båthuset och lät svalorna skita på den i två månader efter att TYDLIGT sagt till mina svärföräldrar att den inte skulle innanför dörrarna igen, att vi inte behöver den, att vi har tre andra soffor i hus och gäststugor redan, förutom åtta sängar som man också kan vila på. Efter att jag förbannat dem, Håkan och Yngve Ekström, sa de att de skulle ta hand om den.

Vilket jag tolkade som att jag aldrig mer skulle få se den.

Men icke.

I fredags upptäckte jag att soffan ställts in i en av gäststugorna. Tvättad och iordninggjord. Nån har skrapat fågelbajs och tvättat dynor på soffan från helvetet, och nu är den tillbaka i mitt liv och jag vet inte vad jag ska göra. Just nu bara bryter jag ihop. Nästa steg blir ett av tre följande: död, skilsmässa, galenskap. Vad som helst, bara jag slipper se den igen.

Och två ordspråk

1. "Egen fis luktar bäst." Min svägerska som jag tror är upphovskvinnan, vann faktiskt en P4-tävling med detta lysande ordstäv.
2. "Pengar kommer nya!" Ska alltid sägas med utropstecken. Kommer från min pappa och är en fantastisk tröstfras och det allra bästa argumentet när man hittar något man bara måste köpa när man egentligen inte har råd.

Till Fredrik Lindström

Tre nya ord:

1. Matarg: Sån som man blir ungefär kvart i tolv om man arbetar och ungefär kl 17 om man är mammaledig. Då skäller man oöverlagt på annonssäljare om man arbetar och telefonförsäljare om man är mammaledig.
2. Hudsvält: Liten desperat känsla av att man behöver en kram för att överhuvudtaget kunna överleva.
3. Felfull: När man dricker lite för mycket en fredagkväll och bestämmer sig för att ta tag i saker som irriterat en och börjar ringa samtal man inte borde ha ringt. Typ till andra mammor som inte ställer upp och kör till dansen en endaste gång, svärmor eller killar man var ihop med på gymnasiet.

No one's gonna save you from the beast about to strike

Nej, skräcktimmen börjar inte vid midnatt. Åtminstone inte hemma hos oss – där inleds den kl 17:00. Då har jag och Harry just haft en skön timme med kaffekopp och byggklossar framför Top Model. Tjejerna har lekt på övervåningen. Lite lugnet före stormen, skulle man kunna säga. Men klockan fem ska det lagas mat. Det ska göras läxor. Allt detta med lite för lågt blodsocker och lite för hög irritationsnivå. I går stod jag och flippade pannkakor med dubbla stekpannor och gjorde blomkålssoppa från scratch, samtidigt som Harry ömsom stod och vinglade med mina jeans som enda stöd i livet, ömsom tuggade på gamla yoghurtkletiga skedar som han hittat i diskmaskinen. Ella satt och tragglade "I live in Michigan. I like cars. I live in Florida. I like spaceships" och Livan högläste om Thor Heyerdahl med full inlevelse. Samtidigt ringde ICA-banken för tredje gången och frågade efter Håkan. Jag fräste i telefonen. För jag hade nämligen blivit en varulvshäxa.

Sen när Håkan kom hem vid sjusnåret var alla mätta och glada och jag hade blivit människa igen.

Harry har hittat godisskåpet

No Mama instincts direkt ...

Sharon Stone bevisar ännu en gång att hon stod lååångt bak i kön när mammagenerna delades ut. I den pågående vårdnadstvisten om sonen Roan, har det precis framkommit att Sharon Stone föreslagit botoxinjektioner för att råda bot på pojkens fotsvett.

Hm. Kanske inte den lösning jag hade valt. Och inte pappan heller: han såg helt enkelt till att pojken hade strumpor i skorna och att fötterna tvättades då och då. Kan tillägga att det också är han som har vårdnaden för tillfället.

Kanske kanadensiskt konvenansbröllop?

Ted mailade tillbaka. Gift, tre barn, bor kvar i samma område. Plötsligt minns jag en överenskommelse från 1990: att våra framtida respektive barn skulle gifta sig med varann (detta bestämdes eftersom vi var hiskeligt förtjusta i varann men jag hade kille då. Gud så lamt.).

Sån tur att det nu visar sig att han har två pojkar i samma ålder som Ella och Liv. Jag tänker att jag skickar dem till Toronto som utbytesstudenter så småningom. Kan nog bli bra. Ska styra upp det.

Akademikerbarns version av gosedjur

Mina barn skaffar sig gärna och tidigt snutteböcker. Ella släpade under ett års tid med sig Daniel Golemans Känslans intelligens och arbetet i pocketupplaga till dagis varje dag. Lite udda, tyckte fröknarna. Harry har valt Ljung/Ohlanders storsäljare Allmän grammatik som han sitter snällt och bläddrar i. Den var bra, minns jag.