Powerpoint – som overhead, fast i Stockholm

I går var det föräldramöte – samling i bamba med föreläsare inbjudna. Rektorn stod och mös längst fram så som bara en rektor kan, och detta år hade han ett trumfkort. Den obligatoriska overheadapparaten hade nämligen fått sällskap av en projektor, uppkopplad till en laptop.

Rektorn harklade sig och började berätta om skolans nya mål – att bli en av Sveriges 500 mest fantastiska grundskolor.

"Och för att presentera vårt arbete så har vi använt ett dataprogram", förkunnade han.

Ljusen släcks (jag går över till presens här), och igång dundrar projektorn. Och en ppt-show utan dess like. En knappt identifierbar plinketiplonk-variant (tänk elorgel med hockeyhandskar) av Queens "We are the Champions" ljuder i högtalarna. Det är alptoppsbakgrunder, animeringar, bokstäver som svävar in från höger och vänster. Det är uppenbart att nån har gått kurs, men missat det grundläggande att ppt ska vara ett hjälpmedel, inte en egen föreställning.

Först sitter publiken, ungefär 100 välutbildade medie- och egenföretagarföräldrar, i trans. Men när första stavfelet dyker upp, passande nog i meningen "Vi ska bli en proffesionell skola", börjar det bli oroligt. Särskilt i vår hörna. Där sitter jag med sex andra föräldrar som alla är gravt bakfulla och trötta från gårdagens grönakort-fest, och jag kan inte längre hålla mig utan får ett skrattanfall. Tårarna rinner. Axlarna skakar. Och det sprider sig, tills vi alla sitter där och försöker gömma flinet i polotröjor och scarfar. Till slut fick jag skylla på Harry och rusa ut.

Ja. Hu. Det spelar tydligen ingen roll hur många högskolepoäng, banklån och magsår man har. Det är alltid nära till den där obstinata 15-åringen som sitter längst bak i klassrummet och mobbar vikarier.