Jag har två bra "jag har en plan"-planer som får Håkan att rysa. Så där så att han ber mig sänka rösten när jag funderar lite högt på dem, så att folk inte ska tro att jag tänker genomföra dem.
Den första är uppfinna-ett-pappersbarn-planen. När vi var på Familjerättsbyrån och reggade föräldraskapet så iddes inte tanterna där att ens titta i barnvagnen – vi kunde lika gärna haft en kåldocka eller ett vedträ med oss. Papper verkar vara viktigare än bebisar ibland. Det fick mig att börja fundera på om man helt sonika skulle kunna vägra MVC, hävda att man fött barn hemma, hyra in en unge från en annan stadsdel när man måste gå på BVC-kontroller och fixa och trixa så att man till slut har giltliga pass och papper, men ingen bebis som hör till.
"Vad ska du med det till?", undrade Håkan (pragmatiker är trista människor på det stora hela, men ok, det är en berättigad fråga).
En mer omoralisk och slipad person än jag skulle förstås sälja kittet till nån papperslös flykting. Själv tänker jag mer att det skulle vara spännande att se om det går, och kanske använda det i en framtida roman.
Men så hörde jag på radion att idén redan är snodd, testad och använd: tydligen förekommer det att folk cashar in barnbidrag och sånt med barn som de glatt hittat på.
I vilket fall: Familjerättsbyrån. Vilka lallare. Så noga med underskrifter, konceptionsdatum och bevittnat hit och dit, men fullständigt ointresserade av huruvida det finns ett barn eller inte. Det hade varit vansinnigt skoj att komma dit med en asiatiskt bebis också och lite stonefaced hävda att vi två blåögda är föräldrar. Se hur långt man kan driva det.
Vår bebis? Vår bebis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar