Upprörd

Det jag lägger mest tid på i morgontidningen är födda- och döddaannonserna. Det är ju några år nu som man faktiskt känner folk i båda kategorierna. Så det gäller att lusläsa.

Men det slutar alltid med att jag blir förbannad på födda-annonserna. Förr satt det läs- och skrivkunnigt folk och korrade de där texterna, men nu när folk släpps lösa på internet slinker vad som helst igenom.

Allvarligt. Att få barn är stort, och folk klipper ju för farao ut de där annonserna och sätter upp dem på kylskåp och anslagstavlor – är det då för mycket begärt att föräldrarna KAN HANTERA SVENSKA???

Klassikern: Välkommen Kevin, Arvid, Moa och Alice lillebror. Hur många barn handlar det om här, egentligen? 4-5 stycken?

Och så detta jäkla acksangande (alltså otyget med accenter). Såg en gång en unge som döptes till Hélèné. En gång för alla: accenter är inte dekoration som man kan strössla med som man vill. De betyder nånting. Nånstans i Sverige tultar det omkring en liten unge (som förutom det faktum att hon kommer att få bokstavera sitt namn varenda dag i resten av sitt liv) som borde lystra när nån ropar Helläneee, inte annars.

Mest illa tycker jag om den desperata bokstaven tyst h. Tyst h är inget annat än en bögmarkör (Pehter, t ex. Sighsten? Va? Kan bara tolkas på ett sätt), så det ska man som föräldrar hålla tassarna borta från. Låt ungarna stoppa dit tysta h:n själva, när de blir 18 och börjar tvivla på sin sexuella läggning. Det blir inte finare om man döper sitt barn till Philiph. Dessutom blir det fel. Filif? Hur tänkte ni?

Så. Nu ska jag dricka förmiddagskaffe och skriva nån arg insändare, eller ringa och KLAGA. Och sedan ska jag ta på mig päls och gå ned på ICA Focus, kalla folk "unge man" och vara i vägen.