Om ni fortfarande kikar in här då och då ...

... så sluta med det nu. Jag bloggar numera på Daisy Beauty. Välkommen dit!

Hejdå rå!

Nä. Nu slutar jag blogga ett tag. Det är en månad kvar på mammaledigheten och det är dags att ta en datorpaus innan helvetet brakar lös på allvar och jag kommer att sitta och skärmstirra åtta timmar per dag. Nu ska jag ägna en månad åt att fundera på vad en redaktionschef gör – måste jag uppgradera garderoben, kan jag fortfarande bli packad på personalfesten, är det bra kanske att sänka rösten en oktav och höja några dB, och innebär detta att jag inte får gråta på jobbet längre?

Och så måste jag sniffa på Harry , för snart kommer han att lukta kommunalt dagis, dvs en blandning mellan härsket smör och grusdamm.

Undrar om man kan sova ikapp i förväg? För då ska jag göra det.

Tjing!

Säkra vårtecken

Våren har kommit till villaområdet och plötsligt hör jag det där härliga fotboll-mot-grus-ljudet överallt. Men det överglänses av det säkraste vårtecknet av alla i Örgryte, Sverige (fulsidan, visserligen, men i alla fall): vita omärkta skåpbilar, det rytmiska ljudet av spikpistoler, skruvdragare och gireringssågar, ackompanjerat av polskt babbel kl 8 på morgonen. Och så lukten av billiga cigg. Fint det.

Är de inte lite lika?

Framtida bevingade ord

Alexander Sobestiansky på Livsmedelsverket blir uppringd av GP som testat sex olika sorters smördeg och upptäckt att ingen av dessa innehåller smör. Detta får Alexander Sobestiansky (underbart namn, för övrigt) att rynka på näsan och ändra i reglerna så att det ska bli obligatoriskt att ha smör i smördeg. Kan man ju hålla med om. Eller som Alexander säger:

"Att alla gör fel, betyder inte att det blir rätt."

Bra att komma ihåg, så här i melodifestivalstider om inte annat.

Varför? Därför.

En av mina favoritsysselsättningar när jag inte vill vara ansvarsfull morsa, Provider of Food, Love, and Comfort eller när jag sett ikapp alla American Idol-avsnitt, är att låtsas att jag inte har nåt att göra och kasta mig huvudlöst ut i bloggvärlden och utan livlina gräva mig djupare ned i dyngstacken/diamantgruvan genom att klicka på länkar och kommentarer. Jag brukar börja med Tyskungen, 30+ eller Prankmonkey eftersom jag hyser en kittlande och skräckblandad respekt för deras hjärnor. Och för att de drar till sig rätt intressant folk (tolka ordet "intressant" som ni vill, allt ryms.)

Å så klicketiklick å tjoho å vips så kan man hamna vart som helst. Men på senare tid landar jag alltid på en och samma blogg till slut: Tidningen Varför. Jag vet inte vem hon/dom är (jag tror att de är en hon) men jag hoppas att jag känner henne/dem. Gör jag inte det, vill jag att vi ska bli bästisar. Läs detta lysande inlägg om mediemorsor med vardagskaos som signum.

Notera också den subtila kryss-i-undersökningen till höger.

Och Kicki! Jag skulle ha deltagit i din tävling om favoritbloggar med detta tips, men jag hann inte innan deadline. Synd, för det var fint smink i pris som jag kanske skulle ha hunnit använda nån gång. När jag slutat blogga och börjat jobba i april.

Nu får det vara slut på letandet

Allvarligt talat – vad är det med ungar och nycklar? I fredags försnillade Harry bilnycklarna två gånger, först en gång så att jag kom för sent till min Ikea-dejt, sen en gång till inne på Jysk. Han hade pillat in dom under kassadisken, i en låda där. Tre personal och jag letade i en halvtimma. Harry låtsades som ingenting. Sen hittade jag extranycklarna i en otömd skurhink hemma. Och i lördags inträffade total kaos när jag skulle köra ungarna på kalas på Åbybadet och Harry lyckats försnilla nycklarna igen. Vi hittade dem inte förrän på söndagsmorgonen, bakom en låda under en hylla. Varför? Dags att köpa en sån där töntnyckelknippa som man kan vissla på, en sån där som var poppis för 15 år sen. "Klassisk keyfinder" heter de numera. 69 spänn på Netonnet känns om en klart prisvärd investering.

Dum idé?

Det regnar. Jag och Harry hade tänkt gå 8 km Bohusled. Nu står vi mitt ute i skogen i Gunnebo nedanför en brant och isig stenstig. Undrar om det här går med barnvagn? Och vad gör jag annars, så här en mil hemifrån?

En något mer livsavgörande form av Gömma Nyckel

Vi är på Jysk Backaplan och Harry har gömt mina bilnycklar nånstans i butiken. Min mobil funkar nog nån timme till. Så här är jag då, ett tag till, så att ni vet. 

Jeopardy-flashback

Just nu deltar jag i en frågesporttävling med jobbet på sajten vetgirig.nu. Det är nåt slags intrikat seriesystem som liknar allsvenskan, och tre dagar i veckan är det match.  Jag har just spelat min för dagen och har en puls på 280. Klarade alla rätt och vann mot Janne, som om det här var fotboll, hade varit typ Kalmar FF. Jag är mer Helsingborg. Men jag hade en bra matchdag i dag och leder tillfälligt.

Dessvärre vet jag att jag snart kommer att bli Ljungskile. Jag har nämligen helt usla tävlingsnerver, som tillsammans med en hyfsad allmänbildning i vanliga fall håller mig nånstans strax över mittenskiktet i alla tävlingar. Alla tror att jag har potential, men sen får jag hybris och faller som en sten rätt ner i Superettan.

Ta bara min Jeopardy-upplevelse.

Jag tillhörde den första kullen Jeopardyspelare, då när alla såg och alla satt i soffan och kunde alla svar. Jag kommer inte ihåg varför jag ringde in och anmälde mig, jag tror att det kan ha att göra med att jag kände mig oövervinnlig efter att ha fått 1,9 på högskoleprovet. Och att en jobbig tjej i min klass som trodde att hon var smartare tänkte försöka komma med.

I vilket fall. Jag s-e-g-l-a-d-e genom uttagningarna. Jag var snygg i rutan, charmig, till och med lite fräck, smart som en Nobelpristagare, snabb, hade snygga kavajer med axelvaddar (detta var -92 tror jag, kanske -93) och vips var jag i Stockholm för tv-inspelning.

Alla avsnitt skulle spelas in under en och samma dag, och kvällen innan var det genrep. Och jävlar vad jag satte mig i respekt. Det viskades i korridorerna. Du kommer att ta hem allt, sa producenten. Jag gick och lade mig på kvällen med drömmar om den där chartern man kunde vinna.

Men ni förstår ju hur det gick. När det var min tur att spela var jag så nervös att jag nästan nästan kissade på mig och väl i sändning så stod det helt still. På den ytterst plågsamma videoinspelningen står jag och ser lite skelögd och överklasskorkad ut och svarar i princip genomgående goddag yxskaft. Till vänster om mig hade jag en kalenderbitare från Uddevalla och till höger en forskare i teknisk fysik och de gick inte varligt fram. Den lilla summa jag hade lyckats skrapa ihop förlorade jag på en vad-det-nu-hette-fråga när man får satsa pengar och svara själv. Ironiskt nog var frågan "Ett finare ord för att numrera sidor", vilket jag inte kunde då, för 17 år sedan, men numera använder varje dag. Paginering. Jodå, jag vet det nu.

Jag kom sist, naturligtvis. Visste inte att fallandesjuka och epilepsi var samma sak i sista frågan, då när man skriver på skärmen, och vann ingen charter. Däremot en helg på hotell i Lund. Och insikten om att kunskapstävlingar, de passar bättre hemma i vardagsrummet.

Vad vi egentligen tycker

Min gamla kursare Stefan Sunnerdahl är inte bara redaktör för den eminenta boken Byt namn!. Han är också från Vänersborg och fick mig att skratta kaffe ur näsan alldeles nyss när jag loggade in på FB:

I dag ska vi spela in I Rosens Namn 2 här hemma

Kungen och jag

Svensk media och folk i allmänhet ojar sig över Kungens och Drottningens dyslektiska oförberedda innantill-läsning i infovideon om förlovningen. Jodå, jag fick också plocka fram skämskudden redan efter ett par sekunder. 

Men. Jag tycker till skillnad från många att Kungens prestation var över all förväntan. Jag har nämligen tillbringat en timme på tu man hand med Kungen och let me tell you: det han fick ur sig i går var ett rinnande vatten jämfört med det bubbel-babbel som jag har på band från min Kungaintervju.

Det här var för  tre år sen och jag var utsänd för att prata båtar med Kungen. Han har ju några stycken. (Jag satt förresten i den stolen som Kungen satt i i klippet, eller en likadan i alla fall, och sa inte "Du" en enda gång, eftersom ni undrar.) Jag är inte en helskarp intervjuare för jag brukar fransa ut i kanterna och ha svårt att komma tillbaka till mitten, men den här gången så var ju ämnet tydligt, tiden begränsad och frågorna faxade i förväg, så det fanns alla förutsättningar för ett stringent samtal om en enda sak.

Men nä.

Kungen var skitsnygg och på sprudlande humör och inledde med en anekdot från Kenya, där han varit på statsbesök och deltagit i nån slags regellös stockseglingstävling med infödingar. Total förvirring från början till slut. Inte bara i tävlingen, utan i berättandet. Jag fattade aldrig poängen, medan Kungen satt och skrockade i soffan och berättade som om jag hade varit med på plats, kände till allt om Le Mans-starter, trimaraner och spanska kronprinsars segelintresse. Vilket jag kanske borde ha gjort. Ganska snart blev det uppenbart att Kungen var van vid att folk redan vet allt om honom – det blir väl så antar jag. Och visst fan var jag påläst. Jag kunde allt om torpedbåtar och Rivatyper, hur lång Kungens Fairline är och hur gammal Kungen var när han fick provratta räddningskryssaren Grängesberg för första gången.

Men vad hjälper det, när intervjupersonen i fråga inte talar i hela meningar? När han hoppar mellan statsbesök, semesterresor och europeiska tronföljare? När han pratar så oartikulerat och snabbt att inte ens bandspelaren hänger med? När jag försöker flika in följdfrågor för att få lite kött på benen och Kungen bara stirrar på mig med uppspärrade ögon som om jag varit naken så fort han får en fråga han inte omedelbart kan svara på?

Så fort jag kom ut på borggården (efter en liten misstänkt-bomb-incident i säkerhetskontrollen) i vintermörkret, satte jag genast på bandspelaren för att kolla vad jag hade med mig hem. Ljudet var så där. Genom bruset och ekandet hördes Kungens skrockande och hans sche-ljud och mina forcerade fniss och jag förstod att jag hade ett tungt efterarbete framför mig.

Och mycket riktigt. Jag satt i två dagar och transkriberade bandet. Grät lite, har jag för mig. Sen fick jag förhandla med min journalistiska etik i ytterligare två dagar. För hur mycket får man egentligen redigera en människa? Hur gör man när "ordagrann återgivning" är helt opublicerbart?

Det blev en artikel i alla fall. Inte den bästa jag gjort, men det absolut mest researchade, googlade och dubbelkollade. Godkänd av kungahuset, efter att jag tog bort en liten passus om att Kungen brukar strunta i flytväst. Och med mycket bilder. Att bilder säger mer än tusen ord ... pja ... låt oss säga "schälvfallet".

Weapon of choice: papper

Renoveringsmatchen mellan oss och Badrumsmannen går vidare. Jag ligger lågt med det jag vet om honom så länge, vi skippar utpressning och går i stället på den officiella, rumsrena linjen och har skickat brev där vi reklamerar jobbet och bestrider fakturan. Badrumsmannen i sin tur svarade med att skriftligt informera om att indrivning av skuld kommer att ske.

Spännande va! Indrivning är ett väldigt basebollträ-doftande ord, och med tanke på de smått okontrollerade raseriutbrott som Badrumsmannen fått tidigare så hann jag föreställa mig både det ena (svartklädd man i trädgård i skymning) och det andra (bomb under bil) innan jag läste klart brevet och insåg att han också kör officiellt och rumsrent. Inkasso och kronofogdemyndighet.

Boring.

Jag får pigga upp mig med en bild. Männen på bilden har som vanligt inget med personerna i texten att göra.

Bad Babylarm

Harry vet inte om det, men han är just nu försedd med en stöldlarmad vara. Expediten på Babyhörnan i Göteborg tipsade. "Då tjuter det om han rymmer ut på parkeringen", sa hon. Praktisk människa. Men nog inte mamma själv.

Tillägg senare, efter att vi kommit hem:

Harry upptäckte ganska snart (och naturligtvis precis när jag stod och pratade med barnvagnsreparatören Ivan som ganska långrandigt förklarade hur fjädringen i ett framdäck på en Teutonia -07 funkar) att det pep rätt högt och roligt om han gick nära larmbågarna. Ettåringar gillar ju som bekant att åstadkomma ljud. Så det gjorde han tills en barsk dam ur personalen kom och plockade bort honom och undrade varför han hade en leksak innanför jackan. Det var lite svårt att förklara.

Förmiddags-faux pas?

Alldeles nyss stod jag ute på terrassen i snöyran och vickade barnvagn, iklädd enbart morgonrock och herr-crocs. Med bara, bleka, orakade ben och håret på huvet på ända. Jag misstänker starkt att det är förbjudet i den här delen av stan.

Vårdrapport

Väl på vårdcentralen behandlades jag ganska väl. Inga fördomar så vitt jag kunde märka. Men att ha med sig Harry brukar alltid hjälpa, alla sköterskor oooooade och ååååade medan han tultade omkring bland undersökningsrummen och plockade i papperskorgar (så vi har nog med oss några nya sköna bakterier hem också). Ella var också med eftersom hon lyckats dra på sig en hörselgångsinflammation sen i morses. Antibiotika blev det för hennes del och svalgprov, stick i fingret och 1 liter hostmedicin för min del. Sen tog det ett tag att få tag på Cocillanan, den var slut på fyra apotek. En litet tecken på hur sjukt Sverige är just nu. Och hur förtjust Sverige är i receptbelagda dås-medel.

Note to self: byt samtliga fonder till läkemedel och parkeringsbolag, där finns det pengar att tjäna.

Inget jobb, ingen vård

Jag har egentligen aldrig känt mig trakasserad. (Förutom när jag gjorde trailers på P3 och Pontus Enhörning slog mig hela tiden, men det är en helt annan historia.) Men just nu känner jag mig faktiskt lite utanför.

I två dagar har jag nämligen försökt få en akuttid på vårdcentralen. Jag vet att jag inte har nån infektion, jag är inte ute efter penicillin, jag vill bara ha en vanligt jäkla hostmedicinrecept så att jag – och alla andra – kan få sova lite. En rejäl klunk receptbelagt morfinderivat helt enkelt.

Men när jag ringer vårdcentralen möts jag av följande frågor:

1) "Har du feber?"

Nä, svarar jag sanningsenligt. Nu kan ju det beror på att jag knarkat Ipren i en vecka, men i alla fall.

2) "Jobbar du?"

Nä, svarar jag, också sanningsenligt. Jag är dum-ärlig jag. Och risken är ju att det står i nåt papper hon har att jag är mammaledig. Man vet aldrig.

Och se. Då får jag ingen tid. "Vi prioriterar infektioner och förvärvsarbetande", svarar den snorkiga sköterskan och ber mig ringa nästa dag. Vad hon säger är alltså att jag inte är lika viktig för att jag just nu inte bidrar till BNP så värst. Är det verkligen rättvist?

Nåväl. I dag har jag i alla fall fått en tid i eftermiddag. Så nu håller jag på att avmedicinera mig själv. Inget nässpray, inga Strepsils, inga Ipren, inget Bisolvon. När jag kommer dit ska jag vara s-j-u-k. Och jag ska slemhosta snorksköterskan rakt i ansiktet. Och jag ska avkräva vården åtminstone ett försäkerhetsskull-svalgprov och minst ett hostmedicinrecept. Annars kommer jag att bli våldsam. Återkommer i eftermiddag med händelseutvecklingsrapport.

How Godzilla got started

Jaktstart får plötsligt en helt ny innebörd

Skidskytte-VM är i gång och visst, jättekul med guldmedalj och femteplats men hörni, min idé om en skidskyttedokusåpa blir bara mer och mer aktuell. Pilcher springer runt och intrigerar i hotellkorridorerna, ryssarna hotar de svenska åkarna med maffian och Björn Ferry är skrämd till tystnad (Konstigt. Att han inte sa: "Akta er, min fru är superstark", då skulle ingen våga). 

Min analys: allt beror naturligtvis på att de ligger med varandra korsan och tvärsan. Allt är bara ett enda stort svartsjukedrama. Inte konstigt ryssarna dopar sig när det bara är norrmännen som får komma till. Och alla anklagelser, klart att det beror på att nån gjorde slut med nån och vänsterprasslade med nån annan. Vänta bara ska ni få se, snart talar de ut. Hos Dr Phil.