Vilken morsa som helst kan konstatera att det krävs inte bara tålamod utan också högskolepoäng i pedagogik, outsinlig entusiasm, en låda Kleenex och ett stort mått fantasi för att ro hem det perfekta barnkalaset. Eller vilket jäkla barnkalas som helst, för den delen. Jag (som anser mig ha allt ovan) får fortfarande en lätt klump i magen när barnens födelsedagar närmar sig. Vi har testat allt, från svindyra förskräckliga köpekonceptet Lek&Buslandet till hemma-Singstar-kalas med efterföljande fylleslag för föräldrarna vid köksön. Och det spelar ingen roll - det är alltid nån som börjar lipa, tycker att det är äckligt godis och säger det också, får tråkigt efter en halvtimma eller säger saker som "Nästa gång jag är här på kalas vill jag hellre ha marängsviss" (och nä, Gustav, det blev ingen nästa gång för dig, nu vet du varför).
I helgen var det dags igen (Ellas 10-årskalas) och äntligen kom jag på den bästa lösningen: delegera allt till Håkan. En prövning för både mig och honom, men det blev bra. Elva tjejer, femkamp utomhus, korvgrillning och strutfotboll. Visst, Livan ramlade ned från ett träd och började gråta, häxvrål i godispåsen var väl ingen hit och strutfotbollsstrutarna hade lite för stora resårband, men det bästa var att JAG inte behövde bry mig så värst.
11 kalasbrudar på Stora Torp
11 kalasbrudar på Stora Torp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar