Instant kändis

Och tja, vill man pigga upp sig ytterligare kan man ju lägga lite tid på PhotoFunia.

Har man vunnit Publishingpriset så ska det talas om för heeela världen

Harry, Warhol-style

Sofia och Clara, billboard-varianten, very Benetton.

Håkans förra tjej. Skitjobbig, ringer jämt. Och fet har hon blivit också.

Gladbilder v2

Jag januarisurar. Det måste stävjas. Så här kommer en trippel bilder på ett djur, en sak och en person som jag gillar. Tror det kan hjälpa.

Katten Bio som vi får låna/passa ibland. Han gillar inte den röda lampan på min kamera. Han pinglar omkring här emellanåt och då är vi alltid lite gladare. Särskilt om han bestämmer sig för att hoppa upp i ens knä. Då är man kung.
Jag älskar när folk är oväntat supertalangfulla vid sidan om jobbet. Som en praktikant vi hade en gång som en dag hade gjort otroligt vackra personliga pepparkakshjärtan till alla. Eller som Anna-Lena som vi firade nyår hos som gör underbara blomsterarrangemang. När man som jag på sin höjd kan köra ner några tulpaner i en vas och sedan be för att de ska överleva, är sånt här grymt imponerande. 
Å så den här lilla godbiten. Gustav, född alldeles nyss, den 29 december. Han är min gudson. Jag tror att han kommer att bli världsstjärna eller kanske president. I Tyskland dock, eftersom det är där han bor.

Dagens boktips (eller gårdagens kanske)

Jag kanske får äta upp det här, men eftersom Blondinbella och hennes kralliga sidekick Hajpojken alldeles nyligen upptäckte och rekommenderade "Den vidunderliga kärlekens historia" så ska väl jag också riskera att tipsa om en bok som inte är helt ny och som kanske hela världen har läst utan att jag märkt det.

Men den knockade mig.

Norske Per Petterssons "Ut och stjäla hästar". Vilken liten bok. Meningarna bara ramlar på och man gungar med och det är så himla vackert och sorgligt och enkelt och svårt. I kväll ska jag börja läsa om den. Alla bör läsa den, allra helst dom som har pappor, är pappor eller har missat att vara det.

Enligt Lotta ska man tydligen lyssna på Johan Norberg och Johan Knutsson till också, så blir det överjordiskt.

(Å nästa vecka tipsar Hajpojken om Da Vinci-koden. Steget före igen.)

Nöjd

Fyller 1, är stolt ägare till en Little People-bondgård som låter, får skrota runt i plysch-overall och mockasiner, ska få marängsviss. Full pott.

Ferry in the flesh

När Apple släppte nyheten om att de skulle lansera Iphone blev jag så nellad och längtig och tyckte att det var grymt långt till lanseringen. Hur ska jag kunna klara av denna väntan, hur ska jag kunna leva utan tänkte jag. EXAKT samma känsla infinner sig nu:

Klicka här

På inköpslistan: Wunderbaum

Det blev inget helg på landet nu i trettondagarna. Jodå, både ambitionen och viljan fanns där. Jag lyckades till och med att vara välplanerad och hade bilen packad och klar vid halv fem-snåret. Liv, Harry och jag skulle åka först och lämna tillbaka katten Bio som vi passat i en vecka. Håkan och Ella sen med lastbilen och massa prylar.

Men redan på Delsjövägen började Liv knorra över att det var för varmt i bilen och satt och pillade på fläktarna och så blev jag irriterad. Sedan spelade hon lite Nintendo och hann tröttna på det lagom till att jag kom på att vi glömt Bios mat hemma, så strax ovanför Munkebäckstorg fick vi vända. Vilket innebar att vi fick krångla oss igenom alla miljaaaaarders trafikljus en gång till. Och sen en gång till när vi hade hämtat maten och vid det laget hade min tidplan spruckit och jag satt som bäst och övertygade mig själv om att det var helt ok, heeeelt ok, när Liv började gnälla över att hon mådde illa, och jag minns bestämt att jag hann säga "sjåpa dig inte" innan den stackars ungen tokkräktes över sig själv, jackan, Nintendot, ner i min väska och hela sätet.

Så det var bara att snabbleverera katt och åka hem igen och jag kunde inte bestämma mig för vad som var värst: mitt extremt dåliga samvete eller det faktum att jag (som straff?) fick sitta och andas youghurtluktande potentiella vinterkräkbaciller i en kvart genom de där jäkla trafikljusen.

Fattig&blek eller rik&brun – bara en fråga om inställning

Formuleringen "skräckblandad förtjusning" får en helt ny och sannare innebörd än den nånsin haft när jag läser Blondinbellas take on lågkonjunkturen: 

Lågkonja hos Blondinbella del 2, köp utav av brun utan sol istället för att bli spraytannad på salong en gång i veckan

Nej nu får det räcka! Jag försöker komma in i den här lågkonjukturen men det känns bara onödigt. Nils skrämde mig häromdagen med att NK skulle stänga två timmar tidigare varje kväll. När jag började stortjuta förstod jag att han bara skämtade med mig. 

Okej. Jag hänger på Blondinbella. Lågkonja är onödigt. Ska ha det som mantra nu under januari när Mastercard-räkningarna kommer i dubbelfrankerade kuvert.

Och jag biter ihop

Dags att lära Harry äta flytande föda själv. Det går rätt bra! Bestick är tydligen omodernt, det visste jag inte.

Sofia Eriksson's personal midlife crisis trifecta*

Jaha. Så fyller man 40 i år då. Nu när jag försöker lista saker som jag vill ha gjort innan jag fyller 40 (Hoppa fallskärm? Gifta mig? Tatuera mig nåt mer?), kommer jag bara på saker som jag är lite småsur över att jag aldrig gjorde, men som jag är på tok för gammal för att göra nu, och alltså bör undvika med alla till buds stående medel:

1. Raka skallen. Borde jag ha gjort redan 1988. Kort kort kort hår har jag ju haft mest hela tiden, och dessutom har jag riktigt snygg skalle, säger mina frisörer. Men hur skulle det se ut nu? Rynkig i ansiktet och helt slät på huvudet, antagligen biljardbollsblank medan fejjan ser januaritorr och fnasig ut. Och hur sminkar man sig? Plus att alla skulle misstänka att jag trott att jag skulle bli lika snygg som Carina Berg. Will not happen.

2. Köpa skinnbrallor. Varenda gång det har blivit modernt ångrar jag att jag inte köpte ett par förra gången, och tänker att nä, nu blir det nog inte modernt igen. Men det blir det ju alltid. Fast inte på my 40-year old butt.

3. Laserkorrigera synfelet. Det hade varit en rejäl ekonomisk vinst att pynta  2 x 12000 för 20 år sedan i engångskostnad, jämfört med det jag faktiskt har lagt ut på glasögon och linser under samma period. Men enligt optikern så kommer översyntheten som ett brev på posten precis vilken dag som helst, så det är bara att glömma.

Hm. Kanske att jag ska stämma av det här i juli ändå. 

*en klassisk midlife crisis trifecta består annars av att byta partner, skaffa sportbil och köpa toklång segelbåt. Ni hör ju själva, varianter behövs.

Gott nytt år!

Harry firade 12-slaget ute med rimfrost på vagnen och i ögonfransarna. 2009 blir bra!

Ut med det gamla, in med det nya

Årets näst sista dag och det märks att folk vill komma till avslut. Nyss dånade ett äldre par in här och köpte en av våra Laminosar för 8500. De struntade i att pruta för nu skulle de hem och möblera om i vardagsrummet inför nyårsfesten. Shop, shop å så var de borta.

Och i samma veva kom gardintanten förbi med mina fyra gardinlängder som hon suttit och handsytt för Veteranpoolens slavlön i två månaders tid. Hon såg väldigt glad ut över att bli av med dem och sa att hon som nyårslöfte tänker lova att aldrig sy i linnetyg igen.

Själv får jag ge mig ut i snön och köpa gardinstänger. Och hämta ut ett paket från Forever21 med ny nyårsklänning i. Och hoppas att den passar. In med den gamla i den nya, haha.

På Avalon

Katrin tycker att jag aldrig har med partajbilder. Så nu har hon plåtat mig på Avalon. Just nu bloggar jag från toa och snart ska jag beställa ett par dagens till.

Hmm

Behövs det solskyddsfaktor idag månne?

Lovely!

Har sovit 3 timmar i natt, ett barn har kräkts, det blåser som satan och stugan har inget torkskåp. Men det hår är underbart.

"Björn! Diska, annars!"

En helt annan sak: Visst är skidskytte precis som Dallas numera? Alla är släkt eller har barn med varandra. Och om skidskyttedamerna inte är ihop med skidskytteherrarna, så har de ihop det med någon av längdskidåkarna. Och ibland är tyskar ihop med norrmän. Världscupen måste vara som en stor jäkla ormgrop. Får de ligga med varandra före sprinten? Hurdana är efterfesterna? Finns det några skandaler? Och tänk vad farligt att vara otrogen mot eller göra slut med nån som är skitsnabb på skidor och jättebra på att skjuta prick. Jag vill ha en SVT-såpa om skidskytte-cirkusen! Och i dag fick jag klart för mig vilka som ska vara huvudpersonerna: den till synes träige Björn Ferry som inte tvekar att beskylla folk för att fuska eller fula, spottar ur sig rubriker i varje intervju, har ett skitcoolt namn, har börjat åka bra och faktiskt ser bra ut också på ett fruset-snor-vis OCH, som om inte det vore nog, är gift med Armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson. OCH designar hennes armbrytarbord.

Hemma hos-reportage! Hemma-hos-reportage! Det är så mycket jag vill veta!

Lugnt i badrummet igen

Balkan-Tony Soprano kom förbi i går kväll och la en av sina stora håriga massmördarlabbar på min axel och sa "Allt är ok, Sofia, vi fixar det här, Sofia, klart att du ska vara nöjd, Sofia, det kanske tar tre dagar extra, Sofia, men vi gör detta som du vill ha det, Sofia". Jag insåg två saker:

1. Att Balkan-Tony antagligen jobbat som telefonförsäljare i ett tidigare liv

2. Att det inte är jag eller Håkan, utan den ukrainsk/makedoniske ex-mohikan-rörmokaren som kommer att hamna i det inplastade bagageutrymmet. Badabing!

Där sprack det.

Huuuu, nu är det obehagligt hemma. Det har blivit fel i badrummet. För ett tag sedan lyckades jag ju precis avstyra en felmätning som hade gjort det för trångt för kommoden. Hantverkarna fick hyvla av en vägg lite innan kaklet sattes för det behövdes 102,5 cm exakt för att få plats med handfatsdelen.

Men i dag kom handfatet. Och får inte plats. Det skiljer bara några millimeter men det går inte att tvinga in 102,5 cm porslin i ett kaklat hål på 102,3. Nu har de fått kapa i några kakelplattor och det bliiiiiir inte bra!

Och som inte det vore nog så visar det sig att vår väggfasta kran har hamnat för lågt så att det blir trångt trångt att tvätta händerna, och då tycker den ukrainske rörmokaren med mohikanfrisyr (fast han är makedonier och har klippt av sig håret, vilket är trist) att vi ska sänka handfatet, för att det är förstås enklast för honom. Men det är jag som ska irritera mig på det varje dag.

Så nu håller Håkan på att ringa Massmördaren (Sopranosmaffia-balkankillen som är arbetsledare) för att KLAGA. Känns som en ojämn match. Men å andra sidan är det vi som har pengarna.

Å nej.

Dagens citat angående just julen

"Allt är under kontroll, förutom planeringen"

(Känner att jag nog kommer att använda det en del i alla möjliga sammanhang ...)

Stark på upploppet, oslagbar i spurten

Det var en rutten dag i går, full med ofrivilliga konfrontationer med julstressade människor på jobbiga ställen som Överskottsbolaget och Toys'R'Us. Sen klev barnen in med leriga stövlar på rena golv, jag fick inget sting på pastasåsen och nä, nånstans vid julkalendern ville jag helst gå och lägga mig och lyssna på ljudbok och få reda på vem som mördade Emily Riddle.

Men så kom Christine och Jens för att hämta sina respektive barn och medan vi väntade på att barnen skulle städa efter sig (bara en sån sak!) tog vi ett glas köksö-vin och nu känner jag att jag är redo för barnkalas på fredag, fjällresa på söndag och julstöket därutöver. Bring it on, goddammit! 

Bad Santa

I går skrev barnen önskelistor till tomten och jag hittade inga frimärken. Men en snabb googling på tomten +mailadress löste det: på www.mailatomten.se kan barnen fylla i ett litet formulär och klicka iväg. Och i morses hade de fått varsitt svar från www-tomten. Som visar sig vara en hejare på att personalisera meddelanden utifrån formulärsvar:

"Men oj, har du blivit 10 år gammal! Tänk vad tiden går fort ändå!", skriver tomten till Ella i röda bokstäver, comic sans. "jag kommer ihåg när du var liten, liten flicka och det är så roligt att komma hem till dig varje år och se hur du har växt! Få se vad du har önskat dig i år då. Du önskar dig helst en nintendo DS, en abba singstar och en kina-chak ser jag".

Till Liv skriver han att han inte gillar att hennes kompisar säger att tomten inte finns, att han ska komma förbi hemma hos oss i Göteborg och att han gärna vill ha ett fat gröt utställt. Jag tycker det låter lite hotfullt.

Men det allra obehagligaste med www-tomten är att han råkar ha en webshop med olika julkit till salu och där man kan beställa handskrivna brev för ett litet tillägg på 89 kronor. Och längst ned på sidan skriver tomten, med stora bokstäver: KOM IHÅG ATT TOMTEN SER VAD DU GÖR, OCH ATT HAN BLIR VÄLDIGT LEDSEN OM DU FÖRSÖKER BESTÄLLA ÄNDÅ TROTS ATT DU ÄR UNDER 18 ÅR.

Jaha ja. Så barnen måste vara snälla, men tomten, han kan bete sig som ett arsle.

Mitt hem ser ut som Dexters nästa mordplats

Spelutvecklare, kanske ett framtida yrke?

Liv har tröttnat på den gamla lek-klassikern "sten, sax, påse". För få varianter tycker hon, och lanserade sin version i helgen: Sten, sax, påse och pistol. Nu är det lite mer spännande. För oss alla.

Grattis och tack Maria!

Maria H, med Göteborgs snyggaste glasögon, fjäskade först och bäst och vann Spotify-inbjudan. Hoppas att den kom till nytta i lördags!

I dag ska jag spotifajja E.S.T, Sam Cooke och Timos cover-album. Jag är lite kär i Timo. Han lagar osso buco till sin son som är typ 8 månader.

(Det är alltså Timo på bilden, inte Maria)

Cinnamon rolls!

Slutspurt inför julen. Ner med huvudet å köra helt enkelt. Det blir ingen önskelista i år, bara en to do-lista, och överst stod "baka bullar till Sälen". Med sirap, kanel och valnötter. Det luktar amerikanskt köpcenter i hela huset. Inte så dumt...

Vill du ha en inbjudan till Spotify?

Jag har en extra. Muta mig ordentligt eller fjäska lite så blir den din. Använd kommentatorsfunktionen! Jag väljer ut nån strax efter kl 10 i morgon bitti när Harry har somnat.

Du behåller din plats i kön ...

Först och främst: Om kötanten på Örgryte SDN läser detta så måste vi ha dagisplats den 7 januari. Och om min chef läser detta så kommer vi inte att få plats förrän den 17 augusti.

Vi är alltså tillbaka i dagiskö-träsket, en värld där allt handlar om att garderingar och taktikval. Till ingen som helst nytta. En dagiskö tränger man sig inte i, och det verkar dessutom som om mammorna och papporna i Örgryte har jobbat stenhårt på att göra den så lång som möjligt.

I går ringde jag till kötanten, som kan ha ett av de värsta jobben som finns: att administrera dagiskö i ett område med kass inställning, usel budget, noll resurser och extremt krävande föräldrar. Ville bara kolla köstatus. Bestämde mig för att vara glad och obekymrad på rösten. Det höll i 15 sekunder.

"Du är den första föräldern till en 08 som ringer, vi har inte placerat några 08:or ännu", meddelade kötanten lite syrligt och helt i onödan, det fattade jag väl alldeles på egen hand. (Frågan är om hon ens placerat några 07:0r?) Men jag tror att hon har en notering i våra papper från ett tillfälle 2003 då hon påstod att barnomsorgen i Göteborg var bättre än den i Stockholm och jag kunde mästra henne lite med fakta. Antagligen står det nåt i marginalen, nåt i stil med SBK, svid- och bränn-kärring, som läkare brukar skriva om gnälliga klimakterietanter med ospecificerad värk och vaga symptom. Typ SJF, skitjobbig förälder, eller FBA, förbannad besserwisser-apa.

I vilket fall. Plats 68 står Harry på. Det innebär att alla barn som går på dagiset i dag behöver börja i nollan innan han får en plats. Och då har jag inte räknat med ev syskonförtur som kan tillkomma från och med nu och framåt. Så vi snackar placering  ... hösten 2013. Vad tror du chefen? Kan jag ta med Harry till jobbet? Kan bli skojiga kundmöten.

Dagens outfit: cold house edition

Ullfilttofflor Glerups.dk, raggsockor Åhléns, jeans Nudie, ved Parkudden, kamin privat.

Enligt Viktväktarnas pointsguide får jag inte äta igen förrän nästa torsdag

Å himmel. Vilken matbaksmälla jag har i dag. Håkan och jag var på julbord i går, bara vi och Råda Säteris överdådiga jättebord. Jag hade till och med byxor med resår i midjan på mig, så jag var väl förberedd.

Jag var visserligen på julbord med jobbet i fredags, på Västra Piren/River Café, men julbord med jobbet har aldrig lika stort fokus på mat. Det är så mycket annat som spelar in. Lite för tajta brallor, toksnapsande, skvaller, pladder och diskussioner och, som i fredags, en fascinerande middagsunderhållning i form av mannen Felix, en synth och en introtävling som jag var tvungen att koncentrera mig på stenhårt både före och under maten.

Men i går kväll handlade det enbart om mat. Vi snapsade inte ens. Sill&fisk-delen var fantastisk, det kallskurna spännande (älgsalami t ex) och det varma helt ok. Dessertbordet var det som slutligen fällde mig. Vad annat kan man vänta sig när det tronar en hel budapestrulle i mitten, bredvid hemlagad ostkaka och ris à la maltan. Sedan var det dessutom ett godisbord som det var svårt att låta bli.

När vi skulle gå snicksnackade vi lite med hovmästaren och han informerade mig om att det var helt ok att hälla ned lite godis från godisbordet i handväskan. 

Men vem trodde han att han talade med, en julbordsamatör?

"Det har jag redan gjort", svarade jag nöjt.

Raap. 

Dagens fråga

När man diskar, ska man hälla i diskmedel tidigt så att det löddrar mycket innan man börjar diska, eller hälla i det sist så att det inte löddrar alls? Finns det regler om sånt?

Bildtack till Peters Vardag!

Dagens 30 Rock

Jack Donaghy nästlar sig in på Liz highschool reunion och blir genast kvällens populäraste kille, trots att han är 12 år äldre än alla andra. Inga problem eftersom

"Rich 50 is middle class 38."

Sockdilemmat kvarstår

Min kompis Camilla messar mig på Facebook angående det faktum att jag har 94 udda strumpor i en låda i tvättstugan (uppdatering söndag kväll: 97), med argumentet att makarna kanske dyker upp nån gång i framtiden. Så här skriver hon:

"Ursäkta, men jag kan inte släppa detta ... vilken otrolig optimism. Jag slänger udda strumpor efter cirka en vecka. Väldigt sällan dyker maken, som udda strumpa då (!), senare upp. Om ja, bevaras även denna en vecka innan den slängs ... Resultat: Inga udda strumpor i  min tvättstuga. Förmodligen dagens bästa husmorstips. Det bästa vore att använda de udda strumporna som dammtrasor. Det ska vara bra har jag läst någonstans. Damma, damma ..."

Fast det skulle gräma mig jättemycket, om jag just hade slängt en strumpa och så dök den andra upp. Plus ekonomi- och miljöaspekten (kan man ju alltid skylla på om man har lite anala tvångsmässiga spara-på-saker-beteenden). 

Jag får försöka hitta en optimal förvaringstid, nånstans mellan en vecka och 5,5 år (som i mitt fall). Eller börja damma väldigt mycket. Eller göra strumpdockor kanske?

I dag ska jag faktiskt rota igenom kvarglömtlådan på Livs tennisklubb. Där har jag fyndat saker förr, det är ju som ni kanske listat ut hon som ansvarar för åtminstone 75 procent att borttappade strumpor, vantar och tjocktröjor i den här familjen. 

Silly walks

I går fyllde Harry 11 månader. Och började gå. Han har två gångstilar. Den ena är i sidled och verkar roligast men inte så effektiv,  och den andra är ungefär som Albert i Albert och Herbert: små små steg, lite för fort, och lite amfetaminpåverkat, som om golvet kommer snabbare än väntat.

 

Även dubbelhakorna är desamma

Konspiration eller slump?

Nån som är bra på statistik: Hur stor är sannolikheten att jag Spotify-toklyssnar på Journey och enbart Journey hela söndagen och sen går en promenad med Clara, och att hon nånstans mitt ute i Delsjöterrängen rekommenderar mig att lyssna på just Journey, av alla band i världen. 1 på 1 triljon? Journey som inte ens gjort nåt vettigt sen 1983.

Onödigt vetande förresten: Sångaren Steve Perrys hår har varit utställt på Smithsonian. Varför vet jag inte riktigt. Men unikt är det.

No, I'm not smarter than a secondgrader

Puh. Måndagmorgnar är jobbiga som de är med helg-jetlag och gympapåsar. Och i morses fick vi vara på tårna ytterligare för tydligen spelas det in ett avsnitt av Vem vet mest? i vårt kök. Med Liv som programledare. I morses åkte jag ut på frågan "Varför heter det röda mattan?" och Håkan föll på "Varför läcker inte luften i atmosfären ut när en raket har åkt ut i rymden?".

I dag ska jag wikipedia-surfa, det lär bli ett nytt avsnitt i morgon.

Spotify. Som att ha Germund hemma

När jag jobbade på Sveriges Radio var det bästa som fanns att surfa runt på Grammonfonarkivets datorer. Sen kunde man gå och checka ut skivor av de lustiga människorna som jobbade där nere i källaren. De rusade runt bland hyllorna och blev bara ännu gladare om listorna var långa och krångliga. Ibland fick man schyssta tips på andra skivor man kanske gillade. Ungefär som Itunes Genious, fast med rutig skjorta, väst, armsvett och genuin kärlek till musik.

Och när man kände att man hade överutnyttjat Grammofonarkivet-folket, kunde man slinka in till Germund Stenhag och säga "Ed Harcourt" och så hamnade han i självsvängning och kastade skivor över en tills man inte kunde bära mer.

Those were the days helt enkelt.

Men.

Jag jobbar ju inte på P3 längre. Och för första gången känner jag att det inte spelar nån roll, för nu har jag Spotify. Ok, den buggar lite och det kommer dum reklam då och då. Men det är precis som att ha en egen liten Grammofonarkiv-mupp eller en Germund Stenhag på speed hemma i datorn. Nu behöver jag aldrig mer köpa skivor (som om jag gjorde det innan, men ni fattar, nu behöver jag aldrig mer ladda ned. Lagligt och så på Itunes alltså, för det är ju enbart så jag gjort förstås).

Nä, det här är för jävla bra helt enkelt.

Spara bara

Det förbryllar mig att jag som är så bra på att slänga ändå sparar vissa grejer. Och har dem framme och lättillgängliga. Varför har jag:

1. 94 udda strumpor i en låda (i tvättstugan)

2. En 11 år gammal TimeOut-guide över Londons bästa restauranger (på ett bord i vardagsrummet)

3. Vinylskivor med Duran Duran i en bokhylla i gästrummet

4. En hel kartong med sinnrikt vikta lappar som jag fick av skolkompisar under mitt highschool-år 1986 (strax bredvid)

5. En annons om hö till hämtpris, riven ur GP för åtminstone 3 år sen (på anslagstavlan i köket)

6. En Aftonbladet-t-shirt som det står SCHLAGER på som jag fick när jag sjöng pinsam karaokeduett (Eloise tror jag) i katakomberna runt Globen innan nåt Melodifestival-genrep det året Mark Levengood och Jonas Gardell var programledare (i garderoben).

Nä. Rulla bort, skaffa nytt, in med det nya, ut med det gamla. Jag ska beställa en container.

Kleenex, please!

Den här börjar jag gråta av. Det är nåt med tanten i kassan bakom, och klappen på axeln. Så gulligt.

Klicka här

Der Rattenfänger von Hamelns nya knep

Kombinationen nybakta lussebullar, färdigklädd julgran och litet glatt gossebarn verkar vara det optimala lockbetet. Nyss ramlade nio stycken åtta- och tioåringar in genom dörren och nu fikar de på övervåningen. Här nere sitter jag i ett hav av Sorel-kängor, Didrikssonjackor, gympapåsar och skolväskor. För att inte tala om den totalt dryga milen halsduk de hade på sig och som nu ligger utringlad över hallgolvet.

Badrum, dag femtielva

Det börjar arta sig! Här ska det så småningom in en vägghängd toa till vänster och ett handfat med snajsig kran som sitter på väggen i stället för på tvättstället. I går upptäckte jag av en ren slump att handfatet var 2,5 cm bredare än kommoden inunder och utrymmet vi beräknat för det hela, så i dag fick hantverkarna göra halvväggen lite smalare än den var innan. Jag är bara innerligt glad att vi upptäckte det innan kaklet var på plats. Första riktiga fadäsen ...
Det blir glasmosaik på kortväggarna och vanligt vitt 15X15-kakel på långsidorna. Golvet blir nån slags gråbrun, lite mjukare sten i större plattor. Längs kortväggen blir det också ett inbyggt badkar med takdusch. Enda saken vi har kvar att lösa är hur vi ska avskärma duschen åt sidan ... snedtak och duschdraperi är inte så kompatibla. Men det blir väl till att sätta upp nån custom made glasvägg som antagligen kommer att kosta mer än hela badrummet.

Hannibal Lecter har valt skola till sin son

Liv har öppnat restaurang på skolan. Den heter Restaurang Hopp och har öppet mellan 13.20 och 15.40 varje dag. Hon är chef men hennes vapendragare Filip och Olivia får bestämma också, men personalansvaret har Liv ensam och just nu är det tungt. Kocken är lite egensinnig:

"Antonio vill bestämma menyn själv och han tänker inte på vad folk gillar, så jag måste nog ge honom sparken", förklarade hon i går kväll.

"Jaha," sa jag, "vad lagade han i går?"

"Stekt bebis."

Finns det blåa vårtor?

Japaner och tyskar, kan det bli annat än artigt och korrekt?

Fujitsu-Siemens fortsätter att imponera: nu ringde den svenske servicechefen för att lotsa mig igenom reklamationsprocessen. Han erbjöd sig till och med att bjussa på emballaget. Men eftersom jag är ihop med en av Västsveriges största användare av bubbelplast så tror jag att det löser sig.

Död dator

Våren 2006 var jag med i en slogantävling och vann en Fujitsu-Siemens Scaleo C multimediadator och platt-tv till ett värde av 42000:-. Då. Nu har jag försökt kränga datorn på Blocket ett tag för 5000:- och allt jag får är hånfulla mail från killar som skriver att jag är en dum jävla idiot som skrivit en nolla för mycket. Så i söndags sänkte jag priset till 3000:- och en snäll kille från Ytterby (som verkar kunna ungefär lika lite som jag om PC) slog till. I går när jag satte mig för att tömma datorn på innehåll och program dog den. Tvärdog. Vi skruvade isär den och jag googlade på "Scaleo +stänger av sig själv" och fick påfallande många träffar och beskrivningar om hur en zinkplatta i botten värmer upp sig själv till 85 grader på 3 sekunder, varpå kylsystemet fuckar upp och datorn stänger ner.

Klockan var 11 på kvällen, jag var trött och sur för jag hade behövt de där 3000 kronorna, så jag skrev ett mejl direkt till marknadschefen på Fujitsu-Siemens med titeln "Frågor om en döende dator" och med meningar som "Nu kan det ju verka sniket att klaga på en produkt man vunnit alldeles gratis, men jag känner mig lite rådlös just nu. Inne i datorn ligger videoklipp från vår ena dotters födelse, den andra dotterns första simtag, semesterbilder, favoritmusik, mängder av dokument som är avgörande för vår familj. Och jag kommer inte åt dem. Och eftersom datorn var en tävlingsvinst har jag heller inget kvitto på den. Plötsligt känns det väldigt väldigt trist att vinsten som jag var så stolt över visar sig vara en av ert företags barnsjukdomsdatorer."

Redan vid halvniosnåret i morses engagerade sig så marknadschefen i detta tårdrypande fall och trekvart senare fick jag reda på att det går bra att skeppa iväg datorn till Linköping för reparation och att garantin på varan jag aldrig köpt gäller en bit i december. Puh. Tror jag. Såna här reklamationsärenden brukar aldrig bli som man har tänkt sig men just nu ser det bra ut.

Mest synd är det väl egentligen om killen i Ytterby. 

Red alert!

Leif var just här med sina tyska Fitline-burkar, mirakelpulvret från i lördags som räddade mig från baksmälla. Jag fick dricka en dos och sen dess har livet inte varit sig riktigt likt.

Först fick jag ont i magen. Sen började det brinna i huden över hela kroppen, främst i ansiktet och i armarna – det kändes som om jag toksolat i aprilsol ungefär. Fast liksom inuti. Sen sa Leif åt mig att ta fram kameran och föreviga mig själv, och tja, så här blev det:

Snygg färg va? Den, värmen i kroppen och magontet tyder på att jag har B12-brist, är syrefattig och i allmänt dåligt skick. Något som pulvret förstås botar! Ja, så nu har jag i alla fall tecknat mig för en tremånaderskur av detta mirakelmedel som TRO DET ELLER EJ är patenterat, prisvinnande, med dokumenterad efffekt OCH kontrollerat av det sägenomspunna Vitamininstitutet i Schweiz.

Jag är i vanliga fall en extrem skeptiker men ser det här som ett litet pikant 40-årskrisinledning. Kanske blir jag en renare, piggare, mer effektiv, detoxad, sundare och mer syrerik 40-åring. Kanske inte. Men det är redan en kul story och en rolig bild.

Bad mom Inc.

Jag skulle bara gå och kolla mailen, och när jag kom tillbaka in i köket hade Harry, 10.5 månader, dragit fram en pall, klättrat upp på den, klättrat upp på köksön, öppnat en påse formfranska och satt nu glatt och mumsade på bröd på spisen.

Usch. Och jag som redan innan tyckte att jag var en usel morsa som gav honom pizza till lunch.

Dagens 30 Rock

Ett välmenande råd från Jack till Liz inför en dejt:

"Work this thing out like a Chinese gymnast: wear something tight, force a smile and lie about your age."

Baksmälla is no more

Satans förrädiska fredagsöl. Det låter så oprententiöst och hemma-hos-enkelt, och så sitter man där i köksvärmen och värden har varit på Systemet och köpt DI Weekends  OCH GP:s hela vintipslista. Och säger hela tiden "Drick upp det du har i glaset så kommer det en ny sort här". Och jag är ju lydig. Därför blev lördagsförmiddagen ett töcken. Och hela eftermiddagen gick åt till att vingla runt på ICA med sjöben och ont i ögonen. För sen på kvällen skulle jag ha dammiddag. 

Men vid sjusnåret hade jag lyckats mis-en-plassa middagen och tjo vad jag kvicknade till när vi började korka upp champagnen.

Förutom att det var en heltrevlig kväll så kommer den att go down in history som Kvällen Då Vi Utrotade Baksmälla. Helenas kille Leif säljer roliga hälsokostpulver och hade skickat med ett som man hällde i champagnen (allvarligt: hur många hälsokostpreparat känner ni till som man kan blanda med champagne? Det kan ju inte bli annat än bra). Det var väldigt väldigt liten text på burken men jag tror att det var mest B12, koffein och kolhydrater av olika slag. Inget knarkklassat, tror jag. Och det smakade gott.

Och jävlar i min lilla låda, det funkade. Trots mina taskiga förutsättningar så mådde jag toppen hela kvällen, hela natten och nästa dag. Fattar ni vilket genombrott!?

Det här petade i vi oss ...

... och så här kul blev det

Vad händer däruppe egentligen?

Badrumsrenoveringsprocessens hittills underligaste hantverkare dök upp i dag. Alla som känner mig vet att jag är fruktansvärt lättskrämd och lätt får en hjärtattack om folk svänger runt hörnen för fort. Föreställ er då följande: jag står i köket och dammsuger med iPodlurar i och med ryggen mot hallen, och tror, alldeles logiskt, att jag är ensam hemma. Plötsligt petar nån mig på axeln.

Efter att jag hojtat och hoppat klart och slitit hörlurarna ur öronen inser jag att det ju förstås är hantverkarna som har anlänt för dagen. Två nya. Två absolut kolsvarta killar i full Vägverket-mundering står i hallen och frågar "Kan vi få lite juice?", bara det helt märkligt. Sen hoppsa-stegar de upp för trappan och har nu fört en massa oväsen med en betongvisp rätt länge. Däremellan låter det som att de jagar varandra med häftpistol, och så fnissar de högt och okontrollerat hela tiden. De verkar ha jätteskoj. Jag är nervös. Hur mycket skada kan två personer göra med en betongvisp och en häftpistol?

Dagens filosofiska fundering

Jag har varit borta i fyra dagar, men hemma verkade det som om tiden stått stilla. Vällingflaskan från i måndags morse stod fortfarande kvar på golvet i sängkammaren (och jag tänker inte diska ur den, goddammit, vet ni hur härsken välling blir efter ett tag?) och dammtussarna var ungefär lika många fortfarande.

Däremot hade ganska många blommor dött väldigt snabbt och barnens naglar vuxit exceptionellt mycket. Tid är ett relativt begrepp uppenbarligen.

Du vet att du är på väg från Sverige när ...

... rederiet bjuder på cigg.

Snart i Malmö

Vi tar en tur till Tyskland, Harry och jag. Med tåg, buss och färja. Vi är snart i Malmö tack och lov, för mina tågtricks börjar ta slut. Men Harry har hittills varit ett schysst resesällskap. Alla i salongen tycker kanske inte det eftersom han har övat falsettskrik sen Landskrona. Men i alla fall.

Åsså SPRACK Zarathustra!

Jag är förtjust:

klicka här

(Jajaja, sen kanske det inte är Örebro kommunala musikskola, utan en professionellt urusel orkester från Portsmouth, eller möjligen Alexander McCall-Smiths Really Terrible Orchestra, men jag skiter väl i det. Alla som tagit sig igenom en kommunal musikskolas terminsavslutning enbart med hjälp av stark moderskärlek och öronproppar vet att det låter precis så här.)

Badrum, dag 18

Så, i dag dök de upp igen. Ordningen – eller snarare oordningen – återställd.

Badrum, dag 17: den stora tomheten

Efter ett par veckors intensivt oväsen, byggdamm och god fart framåt, blev det plötsligt alldeles tyst i går. Jag borde förstås ha anat oråd när den rödhårige ukrainaren lämnade tillbaka nyckeln i tisdags kväll, och i går dök de alltså inte ens upp. 

Och så kommer jag ihåg: så här är det alltid med hantverkare. De försvinner mitt i, antagligen för att börja riva ett annat badrum, antagligen tvärs över stan. Lika oförklarligt kommer de tillbaka. Men när, det vet man inte.

Så i dag sitter jag här med ett extremt inte-färdigt badrum och känner mig oförklarligt sviken, andrasorterad, oviktig. Lite rådvill; ska jag våga gå hemifrån? Och så kommer jag ihåg varifrån jag känner igen känslan: det är precis som när min hårfrisör plötsligt lämnar mig halvklippt, eller med folie i håret, eller under en torkhuv, för att börja klippa nån annan. Nån som han är lika gullig med som han nyss var med mig.

Samtidigt, mitt i Perestrojkan

Min exkollega Kina bor numera i Moskva och lever ett liv i sus och dus, samtidigt som hon tar pulsen på ryssarna på ett synnerligen nyktert vis. Och efter att ha följt hennes blogg med stigande skräck och förtjusning ett tag kan jag konstatera: om det hon skriver är sant så behöver vi inte oroa oss det minsta för Den Ryska Björnen längre. För i Moskva har alla fullt upp med att kombinera västligt välstånd med östlig ... egensinnighet. Med resultatet att alla är lite för rika och lite för fulla, lite för kriminella och alldeles för omdömeslösa.

Här är ett klipp från hennes blogg, som i sin tur är ett klipp från hennes mans Skypekonversation med en av sina anställda. Notera tiden:

09:09:01 XX XX skriver:

"Jonas sorry. im still drunk and continue to drink. i have no girlfriend any more. i can come to work, but im not in condition. sorry again."

09:12:52 XX XX skriver:

"im in skype as long as i can. if somE thing go wrong."

Badrum, dag 15

De väsnas en del, hantverkarna.

Litegrann som mitt jobb, när jag tänker efter.

Håkan brukar träffa på en lite vinglig hemlös finsk Faktum-försäljare som står i ett gathörn och definitivt har stans bästa försäljningsslogan:

"Söp Faktum! Fiina pilder, massor av pokstäver!"

Dagens rebel yell: Bojkotta självscanning!

I dessa tider av finansiell oro känns det märkligt tryggt att vara kund i ICA-banken. Konstigt, med tanke på att företaget, krass sett, inte ens kan hantera köttfärs. Men det lugnar mig att killen som telefonsupportar låter som Christer Björkman, och ordning-och-reda-generna hos mig gillar att jag kan kolla hoummus-recept och överföra pengar till mina konton på Cayman-öarna på samma hemsida (och sånt).

Men en sak irriterar mig med ICA, och det är deras jävla påhitt med självscanning. Eller snarare att de försöker inbilla mig att det är bättre för mig att självscanna. Nä, ICA, det är det inte, för jag har slutat självscanna och är en mycket nöjdare och mer tillfreds människa nu för tiden. Så det så. För nu slipper jag:

• Få alla saker i fel ordning i kassen. Shampooflaskor och färska kryddor mår inte bra av att krossas av mjölkpaket och konserver nämligen. Nu kan jag packa som jag själv vill.
  
• Försöka lista ut vilka grönsaker som är vilka vid gör-det-själv-vågen. Hur ser man egentligen skillnad på potatis? Eller på kålrot och rotselleri? Eller alla 70 tomatformer, eller vanlig gurka, spansk gurka och ekologisk gurka? Nu får tjejen i kassan lösa det.
  
• Känna mig som en simpel tjuv när det blir avstämning och man råkar ha glömt att scanna in kiwi till styckpris (har hänt).
  
• Alla dessa moment. Förut var det ställa i från sig vagnen, plocka varan, leta kod, leta kundvagn, kanske hitta kundvagn, scanna kod, och ställa ned vara i kasse utan att mosa kryddväxt. Nu stannar jag inte ens kundvagnen – att veckohandla är som en enda lång kameraåkning. Jag sparar eoner av tid.
• Stå i de paradoxalt nog LÄNGRE självscanningsköerna. Folk är nämligen så frälsta av självscanningen att det är fler folk där, medan det oftast bara är nån pensionär med kundkorg i de vanliga kassorna. 

Så! Och inbilla mig inte att självscanningen sparar pengar och personal och ger billigare varor. Inte ens chans: det uppvägs med råge av att folk stjäl som korpar och försöker spela ovetande när de en gång på tio åker fast med oscannad oxfilé i kassen. 

SUCKER!!!

Jag har skrivkramp

Så det får bli lite höstbilder i stället:

Flygtur i köket, inklusive snorig näsa och kryphål på knät.

Lövhög-lek på landet med Olivia, vårt ständiga extrabarn

Halloween: Emma (tror jag), Olivia och Liv

Harry tänker inte bli rockstjärna, meddelar han.

Två lika syskon

Kidsen utanför sitt stamhak, Farellis

Den dagliga sysselsättningen just nu: 

klättra upp på pall för att kunna riva ut maximalt antal böcker

Sofia - azaleorna, 1 - 0

Varenda år är det likadant: jag köper azaleor, azaleorna blommar, azaleorna tappar alla blad, azaleorna dör. Liksom de flesta av (läs: alla) mina blommor alltid gör.

Men än är undrens tid inte förbi. Förra årets azaleor klippte jag ned, tog med till landet, vårdade ömt hela sommaren och hösten och se på fan: nu börjar de blomma igen. En arbetsseger!

Badrum, dag 8

Vi hade byggmöte i går och allt detaljplanerades. Nästa steg är att den fantastiske mohawk-ukrainaren kommer i morgon och börjar rörkröka och lägga golvvärme. Så jag trodde att det skulle bli en hantverkarfridag i dag. Men nyss joggade Neno in med en polare och ett par kofötter i högsta hugg. Jag höll på att mata Harry så jag hann knappt reagera förrän han kom nedrusande igen och berättade att de brutit upp hela golvet och var klara för dagen. 10 minuter, inte mer tog det. Han går på nåt, det är jag säker på.