Jag gillar min man. Han är snäll, förnuftig, vi kompletterar varann i TP (jag plockar nöje, sport och litteratur, han historia och vetenskap), han kan bygga saker och lista ut hur trasiga elprylar ska lagas med hjälp av en liten mojäng som säger pip, är bra på att städa, äger en inredningsbutik och gör amerikanska pannkakor nästan varje söndagmorgon.
MEN (för att citera Tony Irving). Han fotograferar inte. Visserligen blir jag inte bra på bild, men jag börjar bli personligt förolämpad, och risken är väl att barnen kommer att tro att jag aldrig var hemma, aldrig var med, aldrig upplevde något ihop med dem.
Dessvärre är det ju så att det finns några tillfällen när armarna inte räcker till (för att citera Thore Skogman): när man ska baxa upp bokhyllan Billy på ett takräcke, när man ska klia sig mittbak på ryggen och när man ska plåta sig själv och en tvåmånaders batting på ett naturligt och otvunget vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar