På sportlovet förra veckan käkade jag och tjejerna lunch på Sjöhistoriska muséet. Våffelbuffé. Satan vad gott. Jag tryckte i mig nästan fyra kardemummadoftande våfflor med massor av sylt och grädde. Tjejerna orkade inte riktigt lika mycket, men vi var alla tre grymt stinna långt in på kvällen och blev inte hungriga igen förrän efter åtta. Och då var det jobbigt att tänka på att ställa sig att laga mat.
"Thaimat!!!!", vrålade barnen, och jag kände att jag var helt inne på samma linje, bortsett från att eftersom Håkan inte var hemma skulle det behöva åka och hämta maten och till och med det kändes för jobbigt. Men ungarna tjatade.
"Okej rå", sa jag. "Ella, om du käkar en Djungelvrål åker jag och hämtar mat."
Det var kanske lite elakt. Men roligt. Vi skrattade så vi vek oss åt hennes miner, hon med. Sedan åkte jag och hämtade maten och tänkte på de fyra villkorade uppfostringsmetoderna som jag lärde mig när jag läste utvecklingspsykologi:
1. Om du äter upp maten, får du en glass
2. Om du inte äter upp maten, får du inte en glass
3. Om du äter upp maten, får du inte stryk
4. Om du inte äter upp maten, får du inte stryk
Löfte eller hot om belöning eller straff, alltså. Ständigt dessa villkor och ultimatum - en mammas bästa vänner. Även om jag enbart håller mig till nr 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar