Hejdå rå!

Nä. Nu slutar jag blogga ett tag. Det är en månad kvar på mammaledigheten och det är dags att ta en datorpaus innan helvetet brakar lös på allvar och jag kommer att sitta och skärmstirra åtta timmar per dag. Nu ska jag ägna en månad åt att fundera på vad en redaktionschef gör – måste jag uppgradera garderoben, kan jag fortfarande bli packad på personalfesten, är det bra kanske att sänka rösten en oktav och höja några dB, och innebär detta att jag inte får gråta på jobbet längre?

Och så måste jag sniffa på Harry , för snart kommer han att lukta kommunalt dagis, dvs en blandning mellan härsket smör och grusdamm.

Undrar om man kan sova ikapp i förväg? För då ska jag göra det.

Tjing!

Säkra vårtecken

Våren har kommit till villaområdet och plötsligt hör jag det där härliga fotboll-mot-grus-ljudet överallt. Men det överglänses av det säkraste vårtecknet av alla i Örgryte, Sverige (fulsidan, visserligen, men i alla fall): vita omärkta skåpbilar, det rytmiska ljudet av spikpistoler, skruvdragare och gireringssågar, ackompanjerat av polskt babbel kl 8 på morgonen. Och så lukten av billiga cigg. Fint det.

Är de inte lite lika?

Framtida bevingade ord

Alexander Sobestiansky på Livsmedelsverket blir uppringd av GP som testat sex olika sorters smördeg och upptäckt att ingen av dessa innehåller smör. Detta får Alexander Sobestiansky (underbart namn, för övrigt) att rynka på näsan och ändra i reglerna så att det ska bli obligatoriskt att ha smör i smördeg. Kan man ju hålla med om. Eller som Alexander säger:

"Att alla gör fel, betyder inte att det blir rätt."

Bra att komma ihåg, så här i melodifestivalstider om inte annat.

Varför? Därför.

En av mina favoritsysselsättningar när jag inte vill vara ansvarsfull morsa, Provider of Food, Love, and Comfort eller när jag sett ikapp alla American Idol-avsnitt, är att låtsas att jag inte har nåt att göra och kasta mig huvudlöst ut i bloggvärlden och utan livlina gräva mig djupare ned i dyngstacken/diamantgruvan genom att klicka på länkar och kommentarer. Jag brukar börja med Tyskungen, 30+ eller Prankmonkey eftersom jag hyser en kittlande och skräckblandad respekt för deras hjärnor. Och för att de drar till sig rätt intressant folk (tolka ordet "intressant" som ni vill, allt ryms.)

Å så klicketiklick å tjoho å vips så kan man hamna vart som helst. Men på senare tid landar jag alltid på en och samma blogg till slut: Tidningen Varför. Jag vet inte vem hon/dom är (jag tror att de är en hon) men jag hoppas att jag känner henne/dem. Gör jag inte det, vill jag att vi ska bli bästisar. Läs detta lysande inlägg om mediemorsor med vardagskaos som signum.

Notera också den subtila kryss-i-undersökningen till höger.

Och Kicki! Jag skulle ha deltagit i din tävling om favoritbloggar med detta tips, men jag hann inte innan deadline. Synd, för det var fint smink i pris som jag kanske skulle ha hunnit använda nån gång. När jag slutat blogga och börjat jobba i april.

Nu får det vara slut på letandet

Allvarligt talat – vad är det med ungar och nycklar? I fredags försnillade Harry bilnycklarna två gånger, först en gång så att jag kom för sent till min Ikea-dejt, sen en gång till inne på Jysk. Han hade pillat in dom under kassadisken, i en låda där. Tre personal och jag letade i en halvtimma. Harry låtsades som ingenting. Sen hittade jag extranycklarna i en otömd skurhink hemma. Och i lördags inträffade total kaos när jag skulle köra ungarna på kalas på Åbybadet och Harry lyckats försnilla nycklarna igen. Vi hittade dem inte förrän på söndagsmorgonen, bakom en låda under en hylla. Varför? Dags att köpa en sån där töntnyckelknippa som man kan vissla på, en sån där som var poppis för 15 år sen. "Klassisk keyfinder" heter de numera. 69 spänn på Netonnet känns om en klart prisvärd investering.

Dum idé?

Det regnar. Jag och Harry hade tänkt gå 8 km Bohusled. Nu står vi mitt ute i skogen i Gunnebo nedanför en brant och isig stenstig. Undrar om det här går med barnvagn? Och vad gör jag annars, så här en mil hemifrån?